Aftonbladet – 7 augusti 1858, sida 2

icke anser det klokt att gifta sig med den qvinna han älskar, dröja -hos henne i dörren af ett stilla landthus och hålla hennes hand och skåda ut öfver en skön natur en månlus afton. Vidrörandet af de små fina hänlerna spelade ett spratt åt mina goda föresatser och min klokhet, ifall jag hade någon. Alice, sade jag sakta; och jag nästan studsade sjelf, likasom hon, vid ljudet af min egen röst, så förändrad var den Alice, vi hafva varit bra lyckliga här. : oMycket. Jag tog begge hennes händer och höll dem slutna i mina, men hon ville icke se på mig, ehuru bennes ansigte var vändt i denna riktning. Det är mycken olikhet emellan 0ss, bästa Alice. Jag är Sa äldre än du och mycket allvarligare. Jag har aldrig i mitt lif älskat någon qvinna mer än dig, medan du tjusat tusentals hjertan och haft tusentals tycken, Om du vore hvad verlden anser di och hvad du försöker att göra dig sjelf till, så skulle jag icke säga något annat än: jag älskar dig. Men jag vet att du har ett hjerta. Jag vet att du kan älska, om du vill; och troget, om du vill. Och derföre besvär Jag dig att tala till mig uppriktigt och säga om du kan älska mig, eller om du gör det, Jag är ej van, Alice, att framställa sådana frågor, och kanske gör jag det stelt och sträft; men tro mig, när jag säger dig, att du vunnit hela mitt hjerta, och att jag icke kan blifva lycklig dig förutan. Jå, jag tror dig, sade hon. Men förlitar du dig på mig och — älskar du mig? Måhända skulle hon gycklat med en gycklare, men hon var allvarli ; nog med mig. Jag förlitar mig På dig och jag älskar dig), svarade hon med öppenhet. Undrar du hurn jag kan stå hör och säga dig detta så lugnt? Det är, emedan jag aldrig skall gifta mig med dig. Du älskar mig icke så; I som jag alltid sagt att min make borde älska mig. Jag är retsam och fordrande, och jag skulle alldeles uttråka dig genom mina anspråk