Aftonbladet – 7 augusti 1858, sida 2

APR RH SER RE SATA RUM I RED, 1857 års riddarhus. IL Innan vi nu börja det i slutet af förra artikeln utlofvade, något ömtåliga företaget att lemna en:och annan skizz öfver riddarhusets personal vidsistförflutna riksdag, torde det vara nödigt att förutskicka den anmärkningen, att här ej kan bli fråga om rågonting annat än politiska porträtter. Och ehuru äfven vid teckningen af dylika en viss: grannlagenhet aldrig. får åsidosättas, kommer likväl tilläfventyrs försöket att från mer än ett håll mötas af ogillande, och äfven mången, som. sjelf härvidbefinner sig på en fullkomligt oväldig ståndpunkt, lärer betänksamt spörja, hvartill sådant egentligen skall tjena. På detta spörjsmål ha vi ej annat svar att afgifva än det, att då de, hvilka, sjelfskrifna eller valda, uppträda såsom lagstiftare, sjelfva kalla sig svenska folkets representanter, så framkallar detta anspråk en bestämdt motsvarande fordran från folkets sida, den nemligen, att få tid efter annan företaga en mönstring med dessa sina representanter; och detta icke blott i allmänhet eller i massa, utan man för man, Fördelarne af en dylik mönstring bestå deruti, att sålunda en närmare kännedom vinnes om de personer, hvilka man anförtrott det vigtiga uppdrag att företräda folkets ställe inför den andra statsmakten. Invänder man nu häremot, att pressen ingalunda är befogad att i detta fall uttrycka folkets mening, så möta vi denna fråga med en annan: Hvem är det då som skall: göra det? Hvem annan än pressen är det, som synnerligast i vårt land kan uttala folkets opinioner? Begår den misstag i uppfattningen häraf, befinnas dess omdömen skefva eller rentaf falska, så förklingar dess röst i samma ögonblick den låtit höra sig, och den skadar härigenom ingen annan än sig sjelf... Befinnes deremot någon sanning ligga i dess utlåtanden, är den ett verkligt uttryck för landets mening, ett språkrör, troget uppfattande och : återgifvandehvad det förnimmer ur djupet af nationens hjerta, då blir det fruktlöst. att spjerna emot pressens udd, och publicisten verkar då icke för sin egen sak, utan för en högre. Att i offentlighetens ljus framställa offentliga personer har för öfrigt icke i något annat konstitutionelt land blifvit betraktadt såsom otillständigt. Sådant ligger.i det politiska och parlamentariska lifvets natur och bör således ej heller anses främmande för det konstitutionella Sverge. fvergå. vi nu till det egentliga föremålet för dessa betraktelser, och taga från riddarhusets läktare en öfverblick: af den stora, dunkla salen: med dess brokiga sköldar och dess icke mindre brokiga befolkning, så möter oss. längst upp i fonden den ståtliga anblicken af grefve Henning Hamilton, som hu för tredje gången intog denna plats. : Redan tidigt bemärkt för : sinagrundliga kunskaper, sitt angenäma umgängessätt, och intagande en vigtig plats inom hofvet och konungens förtroende, har. han -sedermera vunnit den ena utmärkelsen efter den andra, och har å sin sida troget och outtröttligt återgäldat det honom visade förtroende. På ingen plats har han likväl varit:i tillfälle att så mycket tjena sin konung som i sin egenskap af landtmarskalk. Sträng aristokrat i grunden, men ytterst: human och förbindlig i det yttre, likväl i förening med en nästan förvillande rättframhet; väl: hemmastadd i riksdagsmaskineriets alla former, och aldrig förbiseende dessa, om ej af högre skäl; skulle han ha varit en förträfflig landtmarskalk, såframt ej dertill fordrades annat än takt och talanger, värdighet och behag. Men nu: anser man sig hos den främste och förnämste af riksståndens talmän ha rätt att fordra ännu någonting annat: politiskt oberoende, sträng oväld, icke blott i form, utan ock i sak; och just detta saknades. Det var länge bekant, och har blifvit det allt mer och mer, att grefve H. var den högsta viljans intelligentaste, mest pålitliga verktyg, särdeles användbart och städse användt i fråga om att leda ståndet i anvisad riktning. Den senaste riksdagen lemnar i ännu högre grad än de föregående vittnesbörd härom, och man har funnit denne landtmarskalk med all sin finhet och sjelfbeherskning icke kunna undandölja sin egentliga karakter, den nemligen af en kunglig kommissarie samt en hofoch junkerpartiets afgjorde hufvyudman. Såsom landtmarskalkens närmaste man i allt bvad som rör den egentliga ledningen af -ståndet, fungerade nu likasom tillförene grefve G. Lagerbjelke. Vi ha aldrig rätt kunnat inse hvad som utgör denne ädlings egentliga storhet, eller hans befogenhet att ställas i spetsen för riksdagens förnämligaste, om ock ej inflytelserikaste utskott. Som talare eger han ingenting utmärkande, hans argumentationssätt påminner mer om den enskilte sakförarens än statsmannens, och han yttrade sig föröfrigt sällan i andra frågor än dem, som rörde hans utskott eller riksgäldskontoret. Det måtte således egentligen ha varit hans talang att genomdrifva vallistor och få ihop röstmajoriteter, som förvärfvat honom landtmarskalkens höga förtroende, :det-inflytande inom ståndet, livaraf han så länge varit i besittning; och nu omsider en landshöfdingeplats. Samma belöning vederfors också hr D. G. Bildt, sannolikt för de tjenster han gjort vederbörande inom statsutskottet, der han genom sitt raska, oförskräckta mandgr och sin jemt flödande, alom RANN ARNERI SNRA ARR VR BSR