Aftonbladet – 6 augusti 1858, sida 3

——— (Insändt.) Några orå om själavårdsfrågan i huf vudstaden. Den 8. k. själavårdskomiten, af K. M:t till satt för att taga de uppdagade, af 1854 år ständer behjertade bristerna i bufvudstaden själavård i öfvervägande och att uppgöra för slag till deras afhjelpande och den andlig vårdens ändamålsenliga reglerande — denn komitå har, efter ett oförklarligt (för att ick säga: oförsvarligt) flerårigt underlåtande a allt åtgärdande med den vigtiga fråga, son framkallat dess tillvaro, först på senare tider säger man, börjat komma till den besinning att ändock något — om än med samma lam het och liknöjdhet; som hos oss stämplar al komitverksamhet — borde af densamma åt göras, Sålunda har den nu omsider, i elftc timman af sin långvariga försoffning, börja att hålla några sammankomster, de första lifs tecknen af dess tillvaro. Hvad som derunde blifvit åtgjordt, förmodligen litet nog, känn: vi icke, likasom vi med mycken ledsnad må ste bekänna, att vi af en så ovillig komit :cke heller för framtiden kunna vänta oss nå. gra särdeles kraftiga reformer i en fråga, son väl kan kallas för en af de mest brinnande Vår hufvudstads andliga vård, sedan långligs tider undergräfd genom presterskapets demoraliserande aflöning med påskböcker och åtföljande sportelväsende, omsider öfverflyglad af baptisters och mormoners ingalunda försumliga verksamhet för sina syften, har råkat i ett så totalt förfall, att något spår till verkig, af handboksförrättningar oberoende, sjäiavård knappast från de kyrkliga herdarnes sida står att finna. Handskandet :med de tre böckerna: katekesen, handboken och påskboken — huru nitiskt och huru träget som helst — är dock icke tillräckligt för att åstadkomma en själavård; och hvar behöfves en på en gång kärleksfull och allvarlig själavård bättre än just ibland en hufvudstads sammanträngda, blandade, för mångfaldiga ulfvars otaliga flankanfall ständigt utsatta befolkning? Redan sättet för presters utväljande oci tillsättande är här för närvarande så olämpligt det någonsin kan vara; ett lysande bevis derpå företer t. ex. det sista prestvalsuppträdet uti Jacobs kyrkas högkor, ett uppträde. som, med alla sina antecedentia, om hvilke de underkunniga hört så mycket talas, väl borde kunna öppna ögonen på de mest. konservativa i det hänseendet. Sjelfva principen. att vid prestval i hufvudstaden beräkna rösträttighet endast efter stenmurars längd, bredå och höjd och deraf beroende brandförsäkringsvärde, synes väl kunna vara giltig, om fråga vore att tillsätta en brandmästare, men att der andliga församlingsvården kan hafva något med husmurarne att beställa — likasom inga lefvande -själar bodde inom dessa murar — synes...vara att taga saken icke allenast ifrån den materiella, utan rent af ifrån den flinthårda sidan. Med ett ord, den nuvarande stenprincipen eller husegareprincipen, tillämpad på rösträttighet vid prestval, tyckes vara alldeles förkastlig. Vidare: presternas nuvarande Ger EN — hvilken karrikatyr på presterlig . värdighet, ja, rent af hvilken hädelse företer icke detsammal Den s.k. Påskvoken! — ligger det icke ett Guds namns missbruk i sjelfva denna benämning på ett agligt aflöningssätt, så hafva vi orätt. Påsken, n af kristenhetens största högtider — ja, ust sjelfuppoffringens heliga högtid, sammantäld med en snuskig uppbördsbok, en tofgiig tiggarpåse bunden inom papp-permar — ir detta icke ett profanerande af det heliga ordet Påsk och i och med detsamma i Guds dra bud förbjudet? Åtminstone måste man rkänna, att sammanställningen--af ord här tfallit bögst olyckligt, likasom att passionseckorna måste anses för de sämst valda för mställande af så beskaffade notvarp. Således: ort med blotta ordet Påskbok och bort med let aflöningssätt, som dermed betecknas! — Drdet sportel, såsom lön för presterlig förrätting, låter i en presterlig mun icke heller tort vackrare, likasom sportelvärdet mellan jälasörjarens utsträckta fingrar icke heller örekommer oss annorlunda än såsom ett stånlets värdighet förnedrande inbändningssätt. Arbetaren är sin lön värd — ja, visserligen; nen ettsådant arbete borde dock vara stäldt fver ett sådant aflöningssätt. Grannlagenheen hos gifvaren måste säga honom att sättet ar alliför mycken likhet med det alldagliga ifvandet af en drickspenning, för att kunna f allas grannlaga; och vi äro öfvertygade att 1.