Aftonbladet – 6 augusti 1858, sida 3

äfven eimottagaren rodnar, om icke på anle tet, åtminstone i hjertat, öfver den sårande nödvändigheten att på sådant sätt emottaga sina smulor. Således kunna vi icke annat än önska: bort äfven med sportlerna! Den öfliga seden, att en priest skall kunna påräkna betalning för hvarje särskilt förrättning, föder också at sig ctt ondt, som kanske är det mest demoraliserande af allt ondt som vidlåder prestens ställning här i hufvudstaden. Hvad är naturligare, än att på detta sätt måste presterna. emellan framkallas en sporteltäflan, en förrättningsafund, med dermed sammanhängande popularitetsjagt af det mest fruktansvärda slag? De andligaste ibland de andliga männen äro icke alltid de angenämaste sällskapsmenniskorna, de habilaste umgängesbröderna i dryckeslag och vid kortspel — hvadan det lätt händer att deras inkomstkällor, af sådant hufvudsakligen bero-ende, snarast utsina; hvaremot de mest oand-lige bland de andlige, de som i seder och: samspråk visa sig hvardagsmenniskorna mest lika, blifva de som gå med den mest klingande seger ur denna oädla täflan. Nej, vilja vi hafva våra prester till prester, låtom oss då vältra dylika stötestenar, mot hvilka så många af dem hafva: fallit, ur deras väg. Låtom oss icke, under det vi klaga öfver deras verldssinne, sjelfva ställa så till, att just verldssinnet skall göra de största vinsterna på den andliga marknaden. Må de, i likhet med andra embetsmän (ty de borde vara det framför andra), ställas i oberoende af en dylik sträfvan efter snöd vinning. Procentaren, biribisten, hästprånglaren — låt dem: gå på spår efter vinster af dylikt slag; d hafva många nog med sig till följe på sin vilda jagt efter. penningen; men attisammiu led med dem koppla mannen med prestkragen — det måste vara en styggelse inför Guds ansigte; det är förnedrande både för dem, som så löna sitt presterskap, och för dem, som af en sådan aflöning äro beroende. De fattiga komministrarne, äro ytterligare bundna vid ett slags skampåle, hvilken pastorerna lyckligenhafva kommit förbi, nemlhigen uppbärandet af sina löneinkomster under namn af kollekt. Vi neka icke att kollektväsendet kan räkna ganska höga, kristliga ahor, såsom härstammande ifrån den inbördes kärlekens och gåfvomildhetens apostoliska tidehvarf. Så förhöll det sig äfven med den offentliga kyrkoplikten. Men när den senare, som ursprungligen var att betrakta såsom en andlig förmån, hade blifvit beröfvad frivillighetens och kärlekens betydelse och förvandlad till en tvångsoch straffåtgärd. så utdömdes den först af den allmänna rösten och sedan äfven af lagstiftningen. Vi frukta, att det nu äfven kommit derhän med kollektväsendet, såsom ett Presterligt aflöningssätt, och att det, såsom sådant, helt och hållet borde utdömas. . Det fordna offret på sjelfva altardisken, ditburet under namn af dukpengar, befanns omsider för helgedomskänslan sårande och förvisades bort till kyrkdörrarna, till närmaste grannskapet med penitenterna vid den s. k. tjufpallen — må man au taga steget fullt ut och helt och hållet förvisa denna omsorg om det mån;ahanda (om de mångahanda lösslantarne) ifrån templets såväl dörrar som innandöme! Mycket vore för öfrigt att säga beträffande själavårdsfrågans och dermed sammanhängande ämnens nödiga ordnande. Vi hafva här fäst oss vid några af de yttre brister eller missbruk, sormå härpå enligt vår åsigt i så betydlig mån inverka. Måtte den för deta ändamål tillsatta själavårdskomitån, som nu omsider tyckes hafva vaknat ur sin fleråriga slummer, under denna långa besinningstid hafva samlat en så mycket mer energisk kraft, att våga bryta gamla inrotade ovanor, och:så mycket omsigtsfullare visbet, att ställa bela den nufvudstadskyrkliga institutionen, som nu tydligen kommit af sig, på så stadiga fötter, att den, följande den högre ledstjerna, hvars vägt!edning alltid måste förutsättas, måtte kunna gå framåt mot sitt höga, med Guds ära och menniskors väl. sammanfallande mål i jem-bredd medandra länders icke sämsta, utan yppersta själavårdsinstitutioner! T ARTE OR IRA ATEN rie na