Aftonbladet – 5 augusti 1858, sida 3

vårt skepp till mötes från Krydd-öarne. Ett litet knubbigt barn trillade ut från en dör och låg leende framför hans fötter. Den mörke, ståtlige mannen stannade, upplyfte barnet och lade det igen i dess moders armar. Barm — sade han vid sig sjelf och suckade och log — barn skulle alltså hädanefter blifvasförnämsta. föremålen för min omsorg! Och under det en naturlig och innerlig känsla genomströmmade hans hjerta, kom kan till en boning som han icke kunde gå förbi. En klar stämma, som tycktes komma från en djup och öm själ, hördes derinne sjunga en liten klagande visa. Han böjde sitt hufvud och gick in genom den låga dörren. ;Då, hans fotsteg ljödovid ingången, kom en ung flicka fram från husets dunkla inre först. hastigt, sedan med mera osäkra steg, tilldess de stodo ansigte mot ansigte. Det var: en. besynnerlig kontrast emellan dessa båda varelser; han mörk och med ansigtsdrag, som förrådde kampen med verlden och hvilka alla himlens vindar tycktes bafva andatspå; hon mild, täck och lugn — lugn till och med under sin inre rörelse — som om alla hennes känslor blifvit besegrade af hennes stilla och fredliga lefnadssätt. Dock hade bådas ansigten, så olika hvarandra, likväl ett uttryck, som icke syntes helt och hållet oöfverensstämmande. Den kärlekens känsla, som de tärde för (hvarandra i sin ungdoms dagar, blossade nu upp ånyo... j Välkommen hem! sade Faith Egerton. Men Cranfield svarade icke strax; ty han kände sig träffad vid åsynen af ett smycke i form af ett hjerta, som Faith bar såsom brosch. på sitt bröst. . Ämnet; hvaraf.den var gjord, bestod af vanlig. byit. qvartz, och han. erinrade sig nu att han sjelf format det utaf en af de indianska pilspetsar, som så ofta träffas i. Rödskinnens gamla tillhåll. Det var alldeles