Aftonbladet – 5 augusti 1858, sida 3

sig böra underkasta sig det i lagarne uttalade samfundsmedvetandet, hvad bör han gör I sakens nätär borde väl då ligga, att som en kristlig samhällsmedlem bör anmärks och söka åstadkomma. rättelse i det, som han anser för ondt eller felaktigt; Nutidens kristna samhällen hafva-också öfverhufvud icke ansett sig för infallibla, utan, förr eller senare, alltid lyssnat till de anmärkningar och förslag till rättelser, som blifvit gjorda. De hafva respekterat redligheten och samvetsgrannheten samt aktat dem som hvarje samhälles förnämsta stöd. Ja, just till följd af erkännandet af alla lagars och alla menskliga verks ofullkomlighet har man ock i de flesta staters författning inskrifvit en stadgad ordning för upphäfvandet af de. felaktiga lagar, som antingen äro i strid mot vår kristliga läras anda och bud eller ock påannat sätt motverka de höga ändamål, dem hvarje sambälle bör befrämja. Hvad fordrar nu i stället hr Bring? Jo det, att man skulle gå i landsflykt. Man skulle ej söka rätta och förbättra, utan man skall helt enkelt öfvergifva: ett samhälle, hvars lagar och ordning man icke uti allt kan gilla och godkänna. Väl hafva vi någon gång sett, liksom på gyckel, den meningen framkastas, det borde hela oppositionen expatriera sig och se sig om efter ett samhälle, som bättre motsvarade dess krafs; men det har varit en presterlig representant och akademisk lärare förbehållet att framkomma med detta abderitiska påstående på fullt allvar, och detta i hela dess vidd, icke allenast med hänsyn till det borgerliga, utan äfven det kyrkliga samhället. Ja, det är just med hänsyn till kyrkan hr Bring vill göra denna sats gällande. I kyrkgt hänseende får ingen opposition emot statsyrkan och inga skiljaktiga åsigter ega rum. Fördenskull gör hr B. till en samvetsfordran, stt den, som icke godkänner hennes läror, d. i. med andra ord, icke godkänner hvad kyrkans fäder hafva påbjudit och lärt, genast bör 3;å i-landsflykt. Men: aktar då kyrkan, just hon, som framförallt ju predikar samvets3rannhet, samvetsgrannheten så ringa, att hon rörsmår att draga till sig, utan tvärtom vill stöta ifrån. sig, ja förneka rättighet att bo och bygga bredvid sig åt alla, som icke till alla delar underskrifva hennes eget lärosystem? Man måste tro det, så framt hr B. annars är en trogen organ af hennes läror. Hvad staten. gerna för sin del drager i betänkande att göra, nemligen att skiljaen samvetsgrann man rrån hans fosterland, skilja honom ifrån maka och barn tilläfventyrs samt ifrån kall och utkomst. samt slita alla band, som ifrån barndomen förenat honom med en älskad fosterjord, det draga alltså representanterna för en lära, som vill beteckna sig sjelf som kärlekens lära, Guds re a lära, på intet sätt i betänkande att göra! Men har då en enhälligt och utan apr be omfattad kyrklig lära någonsin egt rum? Historien vittnar, att detta aldrig varit förhållandet; och om i någon tid inom kristenheten detta i något land varit förhållandet, så har det aktift varit der den andliga döden herrskat och alla religiösa intressen legat nere. Fritt utbyte af tankar, nötningen mellan olika läror hörer nu en gång till villkoret för allt lif och all utveckling både i ett och annat hänseende. Uti den kristna kyrkans början egde äfven skiljaktiga åsigter rum. Ett parti trodde sig nemligen ifven såsom kristna fortfarande förpligtade till den mosaiska lagens iakttagande, då deremot andra, med mer insigt af kristendomens väsende och betydelse, ansågo sig frikallade från denna lags stadgar. Och just med hänsyn till. denna meningsskiljaktighet skref då en apostel: Den ene tror sig allehanda lofligt att äta, men .den, som -svag är, han äte grönsaker. Jag vet väl och är derom öfvertygad, att i sig sjelf ingenting är orent; men för den, som anser det för orent, för honom är det örent. Så öm var man då, att denna samvetets rätt på intet sätt måtte förnärmas, att aposteln ifrigt uppmanade dem, som kommit ull insigt af det rätta i denna fråga, att hafva all akt på sig sjelfva, att icke genom deras efterdöme deras svaga bröder måtte förledas att i strid emot sitt samvete följa deras exempel. Vi tvifla ingalunda, att hr B. är en tenlärig man i kyrklig mening; men huru litet sådant fall. den kyrkligt ortodoxa kristenlomen förlikar sig med andan af den kristendom, det Nya Testamentet predikar, torde närmed tillräckligt vara visadt. I vårt land kan det. ej gerna inträffa, att vågon för samvetets skull kan känna sig förpligtad att vägra lydnad åt statens borgerliga agar, just emedan staten i sin författning föskrifvit det sätt, på hvilket felaktiga lagar vöra. förbättras, och dessutom genom tryckriheten förbehållit hvar och en rätt att fritt ;ch offentligt uttala sin öfvertygelse om det an anser för felaktigt. Men skulle fall inräffa, att någon icke anser en sådan protest ör nog, utan till och med vägrar lydnad åt agar, dem han anser för felaktiga, så eger taten obestridligen : rätt att straffa. honom, nen öfverträdaren har sjelf bevisat sin aktung för samhällsordningen, så framt han friilligt. underkastar sig det straff, som denna öreskrifver. Så tillämpades från kristendo-: nens början de orden: Man måste mer lyda iud än menniskor. Emellertid är detta nå-. sot, somendast i anseende till förbrytelser . mot statens ordning. och lagar uti ett välrdnadt samhälle kan ega rum. Hvad åter: yrkan vidkommer, så är dess rike icke eti ike af denna verlden: Till sjelfva kyrkans