Aftonbladet – 3 augusti 1858, sida 2

är just sjelfva den armå, som Moniteur de FArmåe för tillfället alldeles glömt bort. Det har aldrig för ett ögonblick fallit någon in, att vi, med iakttagande af ringaste militäriska försigtighet, kunde taga de 21,000 man, som för några dagar sedan mönstrades vid Aldersshott och-landsätta dem. på fransk jord: Vår Jandtarmes styrka är sådan, att det är en ans ledning till ständigt bekymmer; huruvida den är tillräcklig för försvaret äf våra kuster under djupaste, fred. Att på andra Sidan Kanålen ländsätta mindre än hela den väpnade styrkan i detta land skulle helt enkelt vara att -öfverlemna -trupperna Såsom krigsfångar åt närmaste division af franska armåen. . Att åtet afsända hela den väpnade styrkan skulle endåst :vara att inbjuda Frankrike att korhma hit öfver och taga denna öi besittning samma dag: dem blifvit lemnadt utån en enda-soldat. Följaktligen kunna vi, med, den landtstyrka som för närvarande hos.oss förefinnes, icke tänka på: någonting annat än vårt försvar. Det är icke möjligt för! oss att hysa någon fientlig afsigt mot Frankrike; Vi ådagalägga vårt förtroende genom, det mest i ögonen fallande praktiska vittnesbörd i vår förmåga står. Vår armå förslår knappast till sköld, — något svärd ega vi icke. Men förhåller detsig så äfven med Frankrike? Moniteur de IArmåe kan icke hitta på något så sinnrikt skämt, något så skarpt tadel, att det kan fördölja det faktum, att med en armå om en half million. man, alla genom jernvägarne stående inom två dagars väg från Cherbourg, är Frankrike i besittning af både svärd och sköld, och skulle kunna kasta öfver på våra kuster den mest fruktansvärda styrka, utan att dess egna löpte ringaste fara. Detkunde hålla i reserv två eller tre gånger den styrka vi förmådde sända i fält, och hålla sina försvarsanstalter i lika godt skick som någonsin. Den väpnade floden behöfde endast kasta upp en våg eller tvenne från de södra provinserna, och sålunda på två eller tre dagar återfylla det obetydliga tomrum; som uppkommit geHom inskeppningen af en hundra tusen mån för att landstiga på Englands kuster. . Böra väl vi förgäta dennaomständighet vid den stora frågan om vår nationella trygghet? Moöniteur de TArmeehar likväl förgätit den. Den andra omständigheten, i afseende å hvilken det må ursäktas oss att vi påminna något lyfligara än vår militära -kollega. i Paris, är, att Frankrike, och icke blott Frankrike, utan just den man, hvars ider nu representeras på tronen; för endast en mansålder tillbaka länge umgicks med: och till. och med försökte ett anfall på våra kuster. England har pu åtminstone I tre århundraden varit belåtet med sina egna öar och lemnat. Frankrike åt Frankrike. Det är sant, att vi gjort landstigningar på dess kuster, vi ha tagit del iv dess inre stridigheter . och i förening med det öfriga Europa besatt dess hufvadstad. Men allt detta gjordes på grund af en förmodad utmaning, för rent defensiva ändamål, och utan den. ringaste afsigt att skada Frankrike eller kränka dess sjeltständighet:: Våra tillfälliga. och i allmänhet dåraktiga anfall på dess kuster inneburo dock. icke. den ytterligare dårskapen att afse en eröfring af. det stora riket. Men de finnas ännu iblånd: oss; som komma ihåg, att under flera år. underhöllos ofantliga läger, förråder och flottor inom synhåll från våra egna kuster i den erkända afsigten att anfalla och eröfra dessa öar. De komma ihåg huruledes på grund af plötsligen ankomna befallningar, inskeppningar tid efter annan verkstäldes från för ändamålet gräfda rymliga hamnar, och: detta understundom utan att någon visste om det var en repetition eller ett slutligt utförande. De komma ibäg huruledes vi nödgades bortkasta millioner årligen på underhållet af kanalflottor, blockadeskadrar och försvarsanstalter på kusterna. Det är likgiltigt hvad som var verkliga ändamålet med den ständigt hotande invasionen; antingen att förvandla England till en kejsaredömets provins, eller att göra det skattskyldigt, eller att. tilltvinga sig dess medverkan vid något för Frankrike önskvärdt europeiskt system. Då oberoendet är förloradt, är formen för det slafveri, som pålägges af eröfraren, beroende af hans välbehag, och utgör en underordnad fråga. Men ingen kan bestrida, att ju vårt nationella oberoende verkligen hotades genom denna långvariga sammandragving af armeer, farkoster och all slags krigsmateriel inom synbåll från Dover. Fade denna armå en gång kunnat intaga samma ställning på höjderna: kring Dover, som den under åratal innehade på höjderna kring Boulogne, så skulle krigslyckan varit i hög grad. oblid och de franska generalerna -ba i hög grad förnekat sitt rykte, om de icke inom fjorton dagar hade banat sig väg till Löndon. Allt detta är ännu i friskt minne i England: Brorsonen till den man, som så ofta stod läng? tande och begrundande på dessa af hvita tält och gnistrande bajonetter lysande klippor, har sjelf återuppfört samma skådespel. Han har bevarat denna liksom kejsaredömets öfriga traditioner. Vi kunna icke glömma hvad han ihågkommer. Han är i:stånd till öfverraskningar, Något sådant är åtminstone möjligt.