Aftonbladet – 31 juli 1858, sida 3

lenast praktiskt framträngande nödvändighet, utan äfven om dess teoretiska riktighet. — Jag kan ej neka mig nöjet att, i svensk öfversättning (för deras : skuld, som inbillar sig att de ej förstår danska) återge h ett par sidor innehållande en kort historik öfver formförenkliogens gång i det danska verbet. Om verbernas numerus-former (sing. och plur.) 297. Språkets benägenhet att göra sig af -med i: öfverflödiga (märk!) former har tidigt förorsakat bortI kastandet af Person-ändelserna; ty man ser alltid på subjektet, om detta är den talande, den tilltalade, j: eller en omtalad, och man behöfver således ingen upplysning härom af predikatet. Derefter kom turen till formerna för numerus (skillnaden mellan sing. och plur.), hvilka är lika obe-j. höfliga. — Verbet har icke egentligen med begreppet numerus (antal) att göra, lika litet som adjektiverna bar det. — Verbets numerus kan ej vara annan än densamma som subjektets; men subjektets numerus ses af dess egna former för singularis och pluralis. Först bortföll numerusformerna i preteritum (då-tid,) af de svaga verberna, och dermed var ungefär hälften af verbernas pluraler afskaffad; — ty de starka verberna är ju icke många. Derefter miste starka verber med kort vokal t. ex. holdt, faldt, gick, komv sin pluralis; likväl icke för så länge sedan, att man ju icke ännu finner lemningar af dem i de äldsta böcker, som vi har qvar — t. ex. de bunde, funde, fälde, sprunge, ginge, finge. (Obs. att dettai Danskan är pluraler af indikativen, icke konjunktiver, såsom de likalydande formerna hos oss, t. ex. de anförda sing. jeg gik, plur. de ginge.). — De starka verber, som har lång vokal, släpar deremot ännu i vår tid på sina pluralis-former, d. v. s. i bok och således också i skolan; men de är dock döda äfven i dessa verbers preteriter; ty man brukar dem icke i tal. — Passivet på es, och i allmänhet S-formen (äfven då den ej har passiv bemärkelse) är öfverallt utan skillvad mellan sing. och plur. t. ex. jeg sees, vi sees; jeg saaes, vi saaes. — 298. Men redan långt förr än mängden af preteriterna hade uppgifvit pluralis-formen, hade singularis-formen begynt att göra sig gällande äfveni presens, naturligtvis äfven här först i det i egentligaste mening lefvande språket, talspråket. — — — — Anm. 1. Att man i talspråket redan för åtminstone 300 år sedan började i Danmark att bortkasta pluralis-formen äfven i presens, ses af danska skrifter, der detta tal-bruk röjer sig, mer eller mindre ofta. Den berömda danska språkforskaren R. Rask säger härom (Afhandl. 1, sid. 234): Denna pluralis-form är eljest för länge sedan försvunnen ur det dagliga talet; redan i Peder Syvs tid (död 1702) stred man häftigt om den borde bibehållas, — neml. på pappcret — eller ej. — Den utmärkta språk-granskaren Höjsgård (död 1773) fällde den dom, att den borde förkastas; man kan icke heller inse till hvad nytta den är sedan person-ändelserna är försvunna, och då de personliga pronominerna således likafullt måste utsättas, och man på dem kan alldeles tillräckligt se, om ordet är singularis eller pluralis. — Den är således icke på långt när af den vigt som pluralisformen i substantiverna; hvarför den också i alla danska — ja, till och med i de norska — ailmoge-dialekterna är bortfallen, ehuru man deremot, vid substantiverna, med mycken omsorg särskiljer singul. och plur., och eburu annars i synnerhet de norska språkarterna har bibehållit så många lemningar af den gamla grammatikan. Kunde man också utfinna några exempel på förblandningar, som skulle kunna uppkomma genom att borkasta denna pluralis-form, så är det klart, att ännu flera förblandningar nödvändigt måste kunna uppkomma genom att behålla den, efter som den är lika lydande med infinitiv och obtativ, Obs! detta sednare blott i Danskan ej i Svenskan. Deremot kan i Svenskan tilläggas: lika lydande med sing. af imperativen). Här till kommer, att det i alla fall blott är i presens, som denna åtskillnad kan ega rum. I imperf. finns, utom för några få starka verber, aldeles ingen pluralis, och likväl märker man der aldeles icke någor sådan farlig förblandning. Deremot är att befara, i fall skribenterna ej rättar sig efter språkets naturliga gång, att vårt språk slutligen blir säsom arabiskan, som har en konstig grammatik på papperet, men en annan långt enklare i den talandes mum. Ann. 2. I nyare tider är det i synnerhet Holberg, Oehlenschläger och Grundtvig, som i detta aseende har lätnpat skrift efter tal. — Holberg plägar i sina komedier låta menige man tala med pluralen lika med singularen; under det han deremot låter den skolbildade tala efter grammatikan, som det heter. Dermed var ett steg gjordt till försoning af söndringen mellan skrift och tal i detta afseende. Men när han låter de bildade säga: nvi tale, de kriven, Under. det att mannen af folket säger: vi saler, de skrivers, då framkallar han den föreställaing hos läsaren, att, emellan bådas sätt att tala, en skillnad finns, hvilket — efter hvad vi såg af R. Rask — icke är fallet. Skillnaden står blott på papperet —— — Oehlenschleger erkänner icke pluralisrormen, utan följer talspråket, der dettas singularisform hjelper honom till rim, eller verstakt, eller till att undgå hiatus. Således t. ex. i poemet aGuldhörnener : De higer och söger I gamle Böger o. 8. v.n. i L j 4 ; De övre Regioner Toner., I, som raver i Blinde Skal finde . . a Tvende Glimt fra Oldtidsdage Funkler i de nye Tidera sHvad degav de iog tillbage Evig börtsvandt Helligdommen.n 301 Hur naturligdenna utjemning af verbernas wmerns-former är för de nordiska språkena, ses icke blott deraf, att den har sina motstycken deri, att de samla kasus-formerna för, substantiverna äfvenledes itplånats -; i Danskan och Svenskan utom geniti:en; i norska folkspråket äfven denna kasus — likF om adjektivernas kasus och till en stor del äfver leras. kön försvun nit, och verbernas personer afiagts, k och konjunktiven fallit samman med indikativen; men let syns äfven deraf, att den-gjort sig gällande: ital-pråket; samtidigt i Danmark; Norge och Sverge. Ipoetdera af skriftspråkena har verkat genom sitt exemvel på de andra. — Tvertom har ju skriftspråkena ch skolundervispingen arbetat emot det inbrytande örmenta förderfvet! — Denna utjemning tycks således rbeta sig fram med stor kraft. — Skriftspråket, med ina pluralis-former satt i förhand, och innehade den ifverlägsna ställning, som tillhör det bestående, och ikväl har det nya brutit sig fram. — Begynnelsen kedde, såsom förut är nämdt i Danmark. Om dessa verbernas Ppluralis-former säger Iwar Åaen i 265.... Dessa former är annarg bortfallna en stor del af diolekterma (neml. i Norska allmogelialekterna), så att endast singularis-formen använde alla förhållanden, Och i 47294 Pluralen af presens är — såvida den brukas —,... alltid lika med nfinitiven; men den brukas endast i en del af språk arterna, under det att några, till och med mycket äkto pråkarter — såsom Sognsk och Tellemarkisk — orukar endast singularis-formen. — Härtill fogar Aaasen följande anmärkning: liksom person-formerna fter språkets nuvarande ordfogning är aldeles öfyverå lödiga (märk!), så kan äfven pluralis-formen i grunlen anses som en obehöflig form; ehuru den väl unlerstundom kunde vära till fördel för tydligheten. — I Svenskan (obs., att det fortfarande är Knudsen som talar!) återfinner man samma företeelse; men den I behandlas äfven (sie!) der med fördom, såsom ett slags ogräs. Sålunda säger Silfverstolpe, i sin Lärobok i svenska språket (1815), att verberna är lika i singularis och plurälis, både i presens och imperfektum pr rg vårdslösa talet. ; ikaledes säger Moberg i sin (18250. ar vas RerE I SIN pLärobok o. s. Vv