Aftonbladet – 31 juli 1858, sida 3

Om Språkfrågan. XII Min skildring af verbets öden har nödgat mig att längre än jag från början ämnade uppehålla mig i föga befarna eller åtminstone vidt aflägsna regioner af språk-verlden; ändtligen nalkas jag till våra egna förhållanden, till modersmålet. — Ännu återstår blott att i några drag teckna ställningen i ett tungomål så nära beslägtaåt med vårt, att det ej kan kallas ett främmande. — I Danskan (Norskan) förefinns samma besynnerliga missförhållande som i Svenskan, neml. en formskillnad mellan taloch skriftspråk. Dock har skriftspråket, hos dessa våra grannar, som man skall se, betydligt mera gifvit med sig och närmat sig talspråket, än hos oss. — De svaga verberna i Danskan går till aldra största delen efter koniugationen på -ede t. ex. elsker, sIskede. En del har preteritum på -te eller de (utan aflednings vokal -e) t. ex. tenkte; döde. — Några få svaga verber har, liksom hos oss, vokalbyte i preteritum, förorsakadt deraf att verbets rotvokal, som i presens undergått en förändring (omljud)i preteritum iterkommer i sitt ursprungliga skick, t. ex. fölger fulgte. — Är starka verber uppräknar Rask, i sir Dan. Gramm. 2:dra Uppl., endast något öfver 100 st. Modi är: indik., optativ., imper., och .infin. — Inlikativen har två tempora: presens och preteritum. — Optativen har endast presens, äfven vid de starka serberna. Danskans starka verber har neml. ingen orm motsvarande vår s. k. imperf. konj. (vore). — imperativen har endast presens. — Infinitiven är en, och participierna två: presens (elskende) och preteri:um (elsket). Det sednare skiljer ej genera, såsom i Svenskan, utom vid en del starka verber, och stunlom skiljer det ej ens numeri. Passivum bildas, på samma sätt som hos oss, af aktivum d. wv. s. i pre sens genom utbyte af r mot s, ochi öfriga formerna senom tillägg af samma s (t. ex. elsker, elskes; e skede, elskedes). — Jag kommer nu till form-skillnaden mellan skriftoch talspråk i Danskan. — I Danskan, äfven den skrifna. finns ingen serskild ändelse för 2:dra person pluralis, såsom det finns i Skrift-svenskan (älsken). Danskan, både den skrifna och den talade, har såtedes helt och hållet frigjort sig från all personbeeckning i verbet. — Deremot skulle det danska skriftspråket, liksom vårt, enl. grammatikan, skilja mellan sing. och plur. i Presens af både svaga ochsstarka verber (jeg elsker vi elske; jeg giver, vi give samt i mperf. af .de starka-verberna (jeg gav, vi gäve). Tal-danskan, liksom Tal-svenskan, vill dock lika litet veta af någon numerus-beteckhing som af personbe:eckningen. Detta förhållande hålls ej heller i Danmärk hemligt, såsom hos oss, der man låtsar som pm man ej visste af det! —T Danskän är det öppet rkändt och till och med angifvet af de anseddastc grammatici. Set. ex. hvad Rack i sin ofvannämde Gramm. säger sid; 77, och hyilket jag här återger i sfversättning. I vanligt samtals-språk nyttjas knap;past någönsin pluralis-formen af tempora. Man säger t. ex. vi rejser (i st. f. rejse); de kongelige komsmer (för komme) — — —. Det är således i Danskan erkändt att så sker i tal-språket; men icke nog härmed! — äfven i tryck förekommer inycket ofta singularis-formen, i st. f. den plurala, hos Danmarks västa författare, Hvad serskildt angår plur. af imperektet af de starka verberna, samt af hjelpverberns har och er, der pluralen är tvåstafvig, t. ex. jeg fandt, drev, strög, har, er, plur. vi funde, dreve, ströge, have, ere, så kan man gerna säga, att det i poösi nästan är regel hos Danmarks största skalder, från Oehlenschläger till de nyaste, dtt nyttja endast singularis-formen, och att deremot begägnandet af grammatikans pluralis-form är undantag, — Äfven i prosa förekommer singularis-formen till pluralt subjekt lika ofta som pluralis-formen. Hundratals exempel, hemtade från Oehlenschlägers, Ingemanns, Paludan Möllers m. fl. skrifter, skulle kunna anföras, och det skall äfven framdeles ske, om så påfordras, — Skrift-danskan har således, i afseende å pluralerna af presens, och af imperfektum af de starka verberna (imp. af de svaga verberna har, liksom vid våra, ingen plur., äfven i skrift-gramma,) närmat sig betydligt mera till: talspråket än hos ass; äldenstund talspråkets bräk är, om ej af grammatikan erkändt rigtigt; så dock praktiskt af författårna omvexlingsvis tillämpadt. — I Norge — jag har redan i Föret. till Diam. i Stenk. nämt det — har man, med den djerfhet, som tillhör ett ungt land, tagit steget fullt ut, och den 2:dra tidningen i ordningen ilandet, vAftenbladet, nyttjar aldrig någon pluralis-form af verbernä. : I passiven finns, äfven i den skrifna Danskan, ingen skillnad mellan sing. och plur. t. ex. jeg, du, han, vi, J, de, elskes, höres, gives, drages. Man är således der ifrån den strid; som finns i Svenskan melan tal och skrift för pres. pass, af de af våra verber, som ej hör till i:sta oltjulre. — I vår sta konjung är neml. sing. och plur. af pres. passiv. äfven i skriftspråket, lika t. ex. jag kallas och vi kallas; men deremot skrifs, för 2:dra och 3:dje konjugations verber; jag böjes, läses, bindes, plur. vi böjas, läsas, bindas 0. s, v. under det att det sägs jag, vi böjs, läses, binds 0. 8. V. — Detia är således ännu en skillnad mera mellan taloch skrift hps oss än i Danskan, — TS BN , Optativen 4 Danskan t. ex. jeg elske (Sv. älske) är I förmodligen — jag är ej i tillfälle att bestämdt, yttra mig derom — liksom hos oss, endasten skriftspråkets form. Deremot har Danskan, såsom. jag redan har nämt, ingen. s. k. imperf. konj. för de söm verberna, ingen form motsvarande våra: funne roge 0. 8. Vv, ka 7 Först sedan det ofvanstående redan var nedskrifvet, fick jag göra bekantskap med ett nytt norskt dte na tilalsl a ok abR TFT. RAT A RR RR KR