Aftonbladet – 31 juli 1858, sida 3

ners moderna penselverk, förtjena namn af konstverk ?... Ja, det är just det som skulle bevisas. Men, som sagdt, vi hafva ej utlofvat att genomföra det beviset. Vi fordra ej att någon skall tro oss på våra ord. Och vi 1ppräkna derföre endast några namn, öfverlemhande åt konstverlden att sjelf undersöka. om de naranen ega någon halt, och ej blott klang i engelska och anglomanska öron. Sår som sådana namn uppställa vi — utom de nämda Reynolds och Gainsborsugh, hvilka man, som bekant, velat göra nolentes volentes till stiftare för en engelsk skola — Bomney, Fuseli (oaktadt all den der fantasiens engelska vidunderlighet, som denne representerar), West, Wiliam Ow:n, George Morland, Franas Danby, William Etty och Maclise (om hvilka trenne sistnämde det gäller samma aaktadt som om Fuseli), Raeburn, Poole, C. Stanfield, E. Landseer, T. Webster, Fae?. Frost, John Linnell j:r m. fl., för att icke tala om porträttmålarne, såsom t. ex. Grant Gordon, Gilbert, Ragburn m. fl., hvilka ju redan af andra nationer blifvit erkända såsom storheter i sin genre. En sådan der namnlista säger nu i det hela taget ingenting för dem, som aldrig fått eller få erfara mer om den engelska målarekonster än blotta målarenamnen. Vi skola derföre ej göra listan längre, och vilja ej derföre öka den med exempel från de 969 vattenmålningarnes mästare, af hvilka vi redan nämt Car Haag och Branmwhite. Vilemna, som sagdt, åt xonstvännen sjelf att gå och se huru med den engelska konsten sig förhåller. Sjelfva iro vi öfvertygade om att England äfven inom konsten har sin roll att spela, och det skulle icke förundra oss, om dess stund i detta hänseende vore kommen. Ty om, såsom flerfaldiga tecken synas antyda, konsten har en viss ny realismens skärseld att gzenomkämpa, för att en gång höja sig till n renare sannings dager — hvar finnes väl :n sådan der passion för det reelan, för den påtagliga sanningen som i England? Må vara tt den engelska skolan, om möjligheten af hvars redan ljusnande gryning vi här vågat gifva en antydning, blir en bildning af samma art som den gamla holländska, realistisk ifven den och uppsprungen ur ett folk, som i sin karakter ju visar en stor slägtskap med det engelska. Men — blir denna engelska skola lika storartad i sin realism, i samma mån som det nuvarande England står öfver det -gamla lilla Holland — så torde verlden ej komma att lida på den konstskolans uppträdande. Vi våga ej här — för att ånyo upprepa det — framhälla det eller det särskilta draget till stöd för någon bevisföring; men gör bekantskap med John Linnell 7:rs landskap, med T. Websters smärre genrestycken, med Landseers större djuroch genrestycken m. fl., och vi tro, att den bekantskapen skall komma att bringa fera än oss på tanken om — den engelska målarekonstens framtid.