Aftonbladet – 31 juli 1858, sida 3

Vidare ber jag, att få fästa uppmärksamheten på, att man, af det ofvan öfversatta citatet, ser, att icke blott Öfverläraren Knudsen tänker på detta sätt; utan t, redan för längesedan, den vidtberömda, allmänt ända, stora språkforskaren Rasmus Rask — han, som gaf uppslaget till hela den nyare riktningen i språkforskningen — att äfven -han var af samma mening! Samt, än ytterligare, att, i vår tid, den berömda normannen, den grundliga kännaren af Norges folkspråk, författaren till Det norske Folkesprogs Grammatik (1848), Ivar Aasen tydligt och klart uttalar samma mening, och detta icke allenast i afseende å det faktiska, eller om hurudant tillståndet nu är — till och med i sjelfva det ålderdomliga norska folkspråket, — utan äfven i afseende å den teoretiska sidan af saken, eller om öfverflödigheten och obeöfligheten af de former, som talspråket sålunda med tta bortlagt. — Vi ser än vidare, att, i sjelfva vårt fädernesland, redan år 1815 förhållandet i talspråket, formligen och i hela sin vidd, erkändes af en gramrsatika (Silfverstolpes), fastän, med vanlig svensk konservatism, man slog döförat till, och skyndade sig att glömma bort saken igen,så att då Almqvist, i sin Språklära, ånyo framkom med saken önskningss, och mera obestämdt (Almqvist Sv. Språklära 3:dje Uppl. 1840 sid. 240) så betraktades han af de flesta säsom upptäckare, af ett förhållande, som i mansåldrar varit kändt och erkändt i brödraländerna, och som äfven i vårt land långt förut, var offentligen tillkännagifvet! — Ja, än i dag, ehuru man ej fullt vågar förneka förhållandet, förmenar man dock, att saken ej är fullt allmän, att undantag ges för vissa klasser, att t. ex. bland dem, som trögla (tr) och träla med bokliga konster bruket af singularisformen för pluralis sällan skulle förekomma; att det egentligen blott skulle vara i de förnämare salongerna och på femte raden som detta bruk skulle förekomma 0. 8. V. 0. 8. V. Tror man då, att en århundraden gammal verklighet låter afspisa sig genom att man sålunda låtsar som man ej trodde på den? Tror man, att man kan, i vår tid, och sedan striden är mer än till hälften gjord i brödrariket, och sedan, äfven hos oss, talspråkets bruk redan genom mångfaldiga generationer rotat, vidare utvecklat, och alltmera befästat sig hos alla klasser, i nästan alla delar af landet, hos det ofantligt öfvervägande flertalet af hela nationen — i trots af skriftspråkets motsatta bruk, i trots af 1ärares rättelser af de ungas skrifprof, i trets af tid efter annan af grammatici och akademier utslungade anatemer — tror man verkligen, att man nv, i ellofte timman, genom några axelryckningar, några snäsiga glåpord, såsom: pigspråk, 5:te radens språk, 10,000 bönders missbruk o. s. v. kan hejda denna oemotståndligt framträngande verklighet? Men nej; man tror det icke, och det är just emedan man känner svagheten af sin ställning, som man är så hetsig! Rv. K.