Aftonbladet – 31 juli 1858, sida 2

nafva och hvärhelst de än inå bo, ärö de barn af amma moder, revolutionen. Och om striden en gång börjar på nytt, skola de samlas under samma fina ikasom de olika oppositionspartierna i århundraden ultid förenat sig mot en gemensam fiende. Öfvertygad att den nuvarande regeringen är Frankrikes olycka, i det nemligen korruption och feghet nera än tyranni föra ett folk till undergång, har jag beslutat göra allt möjligt för att störta henne; men ag kan dock icke hafva någon annan tanke, än att åta -folket sjelf välja den-regeringsform, som bäst vpassär det. Min äregirighet,skall nöja sig med namwet befriare, och jag har aldrig: varit nog vansinnig utt vilja grunda en ny dynasti på en jord, som är fversådd med lemningar af.omstörtade: dynastier. I min strid för detta mål räknade jag icke på ett bonapartiskt parti — ty, såsom ni nu väl inser, ett sålant parti finnes icke — utan på den stora sympati, som öfverallt i Frankrike finnes för det namn, jag bär. . Jag trodde att det demokratiska partiet skulle förstå mig, men det hår missförstått mig. Jag trodde cke att Frankrike var så fullkomligt demoraliseradt, och jag hoppades äfven att lyckan, utan hvilken intet är möjligt, ändtligen skulle visa sig mindre afvog mot mig. Jag har icke och kan icke hafva annan iregirighet än att åter erhålla fransk medborgarerätt. Skulle mina låndsmän tro att mitt namn vore användbart såsom en skyddsmur emot det föråldrade aristokratiska Europa, så skulle jag vara både lycklig och stolt att representera verldens största folk och . min månsbidraga till dess lycka... Men det är långt iflägsna drömmar! Regeringen är stark genom sina fienders oenighet, och så länge denna vararykan hon ostraffadt tala med gäckeri :om fäderneslandets dyrbaraste angelägenheter. N. Li Äfven andra demokrater, yttrar Elie Regnault vidare, och bland dessa förnämligast Peauger, knöto politiska förbindelser med fån-gen. Peauger varen aflandsortspressens snillrikaste män och hörde till dem, hvilka an sågo det för ett fel att skilja det napoleonska namnet från republikens sak. Man kunde icke neka att detta namn var föremålet för folkets beundran och hyllning. Man borde derföre, enligt hans tanke, sluta förbund med namnet och med klokhet begagna sig af det inflytande det utöfvade på mängden; i stris dens stund skulle detta namn kalla soldater från hvarje hus. Peauger förmenade vidare, att man i striden mot julimonarkien för myeket sysselsatte sig med saker, som folket icke kunde förstå och intressera sig för; och att det snarare skulle resa sig mot konungadömet, om man påminde det om det förflut nas storhet; en uppresning skulle säkert lyckas bättre, om den följdes af stora minnen. Huruvida Peauger hade rätt deruti, lemna vi derhän, men det var hans fullkomliga öfvertygelse. Han begaf sig till Ham utan annat bemyndigande än sitt samvetes. Han infördes till prinsen och utvecklade sina åsigter. Konungadömetsbangr, sade han slutligen, har ännu något qvar af sin magiska kraft öfver sinnena; alltså måste man till kamp mot det föra något som har ännu större magiskkraft. Må namnet Napoleon blifva republikens banår, men intet annat än dess banår. Om ni vill vara något mera, så räkna icke: på mig. Prinsen åhörde med glädje detta öppenhjertiga meddelande och försäkrade, att. han alls icke vore personligt äregirig, utare beredd att helt och hållet offra sig för folkets sak. Efter detta besök börjades en liflig brefvexling emellan dem, och de meddelade hvarandra sina förhoppningar om demokratiens sak. Peaugers vänner satte icke stort värde på detta förbund och tillrådde honom försigtig-het och att icke tro prinsens löften. Peauger svarade lugnt: Det blir tid nog att draga sig tillbaka från honom då han sviker ord. Peauger gjorde det äfven sed, men trodde på ärlighet och oegennyt:a emedan Ian sjelf i höga AN de, dorssa egenskaper. nnan prinsen kom i förbinp hätle haft besök af uelsemed Peauger, pen a.0vis Blanc, som kom för att begära upplyningar om sammansvärjningen i Strassby igen SVurg, att begagnas för hans : pHistoire des Anx ätt, Seilan, snar afhandlat detta Amne, öfvergick samtalet naturligtvis till dagens fråga. Vissa möjligheter diskutorades, äfvensom vilkoren för ett förbund V-ellan prinsen och det demokratiska partiet. Men Louis Blanc ansåg sig ej bemyndigad att sluta något förbund; man höll sig mera till möjligheter, som kunde inträffa i vissa möjliga fall, än till bestämda öfverenskommelser; men man uttalade likväl sin mening temligen oförbehållsamt. Ert populära namn, sade Louis Blanc, kan vära till stor nytta för det demokratiska partiet. Om allt lyckas, skall ni bli chef för den verkställände makten, men underordnad komitegerna, för den händelse aXe en revolutionär regering tillsättes, eller nationalförsamlingen, om regeringen blefve regelmassig. Prinsen tyckte, att den myndighet man erbjöd honom var något liten, samt visade sig alls icke hågad att öfvertaga en ansvarig ordförandes eller beslut-undertecknares roll, och man kunde icke blifva öfverens. (Som vi sett, var han likväl sedermera medgörligaremot Peauger.). På åtskilliga sociala områden: möttes likväl de begge underhandlande makterna i större enighet. Prinsens verk Pau-perismens utrotande, är skrifvet i samma anda: som Louis Blancs afhandling om Arbetets: organisation. Trots denna dorås lilla politiska meningsskiljaktighet; fortfor också en ång tid det goda förhållandet mellan prinsen och Louis Blanc. i Politiska underhandlingar: fördes äfven mellan Louis Bonaparte och hr Joly, på tidnin-gen Reformes vägnar; men oaktadt de en lång: id bedrefvös: med ifverj lemnade de likvä intet resultat. Vate sig hu att man kom öfverens ellar ej, så hade dessa försök från. demokratier. sida ENA OR RESER EA RR — s—— an hört berättelsen om mitt fasttagande, svaade högljudt: Det hör icke till min befattning; gå till qvartermästarenl Vi begåfvo oss åstad till gendarmernas ka-. larm -klndar uten tt st BRÄNNA