Aftonbladet – 31 juli 1858, sida 2

öfver hans sträfhet. Jag har inga följeslagare. Hvad jag gör ser ni sjelf. Jag darrar af köld öch hunger. Mannen svarade mig icke genast, utan stod med hanen på bössan spänd, skådande rundt omkring sig och in bland buskarne, såsom öm han: förväntade att upptäcka någon eller något gömdt der. SMen Huru komi ni hit? frågade han, vändande sig åter till mig efter sin fruktlösa forskMing.n Jag gick öfver Varfloden. Det kunde ni icke göra ensam. Jo visst gjorde. jag det. Hvad var ert skäl att löpa en sådan fara? Jag gissade nu att, i stället för en jägare, jag hade råkat ut för en kustbevakare. Jag har flytt från andra sidan, sade jag, af politiska skäl. Efter allt utseende var kustbevakaren långt ifrån belåten med mina svar, ty han bevakade mig med misstrogna ögon: Att säga sanningen, jag måste ha sett ut såsom en Robinson Crusoe, hvilket rättfärdigade något nisstroende. Kom med mig sade han slutligen med ingalunda artig ton och, började gå ganska fort; ocH med mina sönderrifna och blödande fötter, på hvilka hån hvarken gifv:t akt eller med hvilka han hade något medlidande, följde jag honom. Efter ungefärligen en fjerdedels timmas vandring öfver sumpig mark, men hvilken var öfverhöljd: af gräs och låga buskar, kommo vi ut på en landsväg, och jag såg framför mig den lilla franska byn Pont Saint Laurent och äfven bron öfver Var, hvilken är demarkationslinien emellan Frankrike och Sardinien. Det var med en besynnerlig blandning af nöj. och rädsla jag betraktade det korta afståndet, som skilde mig från schavotten. Vi gingc in i en liten träbygning, i hvilken funno: fyra eller fem tulltjenstemän. Den ene a! dem bjöd mig bränvin ur en läderflaska, — ett tillbud, som jag med fägnad antog. Min vägvisare talade till en af dem, hvilke: tycktes vara deras! förman; och hvilken, seda,