Aftonbladet – 31 juli 1858, sida 2

vara lätt att låta denna förflutna tid få likhet! med och afspegla nutiden; verket skulle blifva): ett monument, helgadt kejsaredömet och lydi nadsprincipen; de mmokretiska tankarne slumrade ännu hos honom. Men han blef genom åtskilliga varningar och råd förmådd att öf-l: vergifva denna plan. Isynnerhet inverkade : på honom en trofast väninna, en lekkamrat ! från barndomen, som jemte honom blifyit uppfostrad under drottning Hortenses våral, och som aldrig upphört att gifva honom be-: vis på en djup erkänsla och en fast vänskap. ): Detta fruntimmer, som var utrustadt med ovanlig klokhet och skarpsinnighet, hade in-, sett, att i Frankrike, med dess demokratiska , tendenser; med den jemlikhetsanda, som ge-. nomgick folkets lagar och sedvanor, och! slutligen med dess starkt utvecklade frihets-! känsla, skulle de kejserliga planerna endast ; hafva föga hopp om framgång, och att prin-, sens framtid derföre måste skiljas från min-, nena af 1804. Hon uttalade uppriktigt denna j: sin åsigt. Louis Bonaparte öfvergaf sin plan. att skrifva Carl den Stores historia och skref: i dess ställe: Historiska studier öfver engel-Å. ska revolutionen. Olyckan hade dock icke förbättrat Louis . Bonaparte, och ända till 1842 blefvo hans: åsigter i det väsentliga oförändrade. Men vid j! denna tid började han i fängelset känna sig fullkomligt öfvergifven, glömd och förbisedd. Under sin landsflykt hade han emottagit besök. haft anhängare, ja till och med smickrare. Man hade sökt hans gunst, om icke af vänskap, åtminstone af beräkning. Det var rörelse och lif omkring honom, och han varl medelpunkten i denna rörelse. Men olyckan hade medfört ensamhet, och hans namn, detta magiska namn, med hvilket han trott sig kunna omstörta en tron, tycktes numera icke vara ihågkommet af någon. Under dessa långa ensliga timmar erinrade sig prinsen några män af demokratiska partiet, hvilka förut kraftigt uttalat sig mot hans kejsareplaner. Bland dessa var Degeorge, redaktör af Progres du Pas de Calais. Louis Bonaparte lät säga Degeorge, att han önskade se honom. Degeorge skyndade att besöka fånen. g Det var ganska lätt att genast märka, det prinsen betydligt förändrat åsigter och förboppningar. Det var icke längre det förflutnas man som åberopade gamla senatsbeslut; det var en iakttagare af framtiden, som, genomträngd af demokratiens förhoppningar och dess kommande seger, glömmande sig sjelf. blott tog folkets behof och folkets rätt i betraktande. Degeorge ansåg dessa utgjutelser vara uppriktiga och gladde sig deråt, ty namnet Napoleon kunde vara af stor nytta för demokratien. Snart började en liflig brefvexling dem emellan. Prinsens politiska betraktelser intogos i Progres du Pas de Calais, och han offentliggjorde äfven i detta blad en mängd afhandlingar af demokratisk och socialistisk natur, hvilka sednare längre fram blefvo samlade och utgåfvos under titel: Pauperismens utrotande. Degeorge var så fullkomligt öfvertygad om Louis Bonapartes förändrade åsigter, att då hans republikanska vänner gjorde honom förebråelser eller skämtade med honom öfver hans förhållande till den besegrade pretendenten, han med värma försäkrade att pretendenten hade gifvit) vika för den sanne demokraten. Fången försummade icke heller något tillfälle att gifva försäkringar, som kunde befästa en sådan tro. Flera bref vittna derom, och vi vilja meddela två af dem. Det första är skrifvet till en person, som fruktade att prinsen sökte närma sig Thiers, och lyder: Den 22 Aug. 1843. Min bäste — — — Det bref, som ni skrifvit till H. och som han meddelat mig, har i hög grad förvånat mig, Jag begriper icke hvad som kunnat gifva er anledning till). de förmodanden ni der uttalat. Jag har alls intet förtroende till Thiers, och så vidt jag vet, haringen sökt förmå mig att afvika från den väg, som jar beslutat att följa; och dessutom är min öfvertygrilse så fast, att hvarken ögonblickliga fördelar eV-räregirighet skulle kunna komma mig att säga annat än hvad jag tänker. — Ni har i två år känt mina åsigter, min öfvertygelse och min önskan ; hvad har då nu så plötsligt kunnat väcka så ogrundade tvifvel? Jag -tillstår att det gjorde mig mycket ondt; ty det -bevisar att icke ens de redligaste afsigter undgå förtalet. Jag, som är revolutiohens barn, arfvinge efter den man, som blott derigenom synes mig stor, att han så mycket bidragit till revolutionens seger, jag känner inga andra principer än folkets suveränitet, intet annat mål än sträfvandet att organisera demokratien, att förbättra de fattiga klassernas vilkor och på samma gång stolt höja vår fana inför utlandet. Å NM glottag, ånyo försäkringen om min hängifna vänskap. Napoleon Louis Det andra brefvet är till en demokratisk : författare, med hvilken prinsen en lång tid stod i förbindelse. Fästningen Ham den 9 Mars 1844. He verr Jag är uppfostrad i demokratiska åsigter och har, ända ifrån den ålder då; man börjar tänka sjelfständigt, alltid beundrat. vår familjs öfverhufvud, icke blott derföre att han var en stor härförare, utan ) isynnerhet derföre, att han var den franska revolutionens lysande representant. Jag såg då blott två! bestämda . principer i Europa: den som segrade den 14 Juli 1789 (Bastiljens intagande), och den som triumferade den 18 Juni 1815 (Waterloo). Alla ändra strider: syntes mig som småtvister,; Som ofta eiiq dast hade personlig fördel till. syfte. j Ännu i dag: visar sig. frågan på samma sätt för l4 mig. Jag ser i Frankrike blott öfvervunna eller seg-lj rare från Waterloo. Segrarne äro i. besittning. af makten; förnedra och förtrycka vårt land: De. besegråde lida och sucka; men hväd namn de än mål! På DN md OSSE Y NN a SN ARE SEN ÅR soon i RATE MPR öfver hans sträfhet. Jag har inga följeslagare. )1 Hvad jag gör ser ni sjelf. Jag darrar af köld fi och hunger. 1 Mannen svarade mig icke genast, utan stod med hanen på bössan spänd, skådande rundt is omkring sig och in bland buskarne, såsom s öm han: förväntade att upptäcka någon ellerj(c något gömdt der. ö SMen Huru kori ni hit? frågade han, vän-f Manta oe RETT dn RR RNA, RR