Aftonbladet – 31 juli 1858, sida 2

Bidrag till Louis Napoleons karakteristik. Huru litet det varit begäret att verkliggöra någon id som drifvit Louis Napoleon att söka bemäktiga sig högsta makten i Frankrike, har redan hans nära sjuåriga envälde tillfyllest ådagalagt. För en opartisk granskare af hans regering är det ej möjligt att deri upptäcka någon annan ledande tanke än hersklystnaden i sin naknaste form, det lumpna sträfvandet att grunda en dynasti. De fraser han vid tjenliga tillfällen, sjelf eller genom andra, låtit falla om sin stora mission, om sina afsigter att förbättra de arbetande klassernas vilkör, ha befunnits vara idel humbug, på samma gång de visat sig vara med ett mästerligt bedömande af tidskonjunkturerna valda medel för att innästla sig hos massorna. Behöfdes det något ytterligare för att visa, att han är en simpel konjunkturernäs man, som med samma utsigter till framgång skulle kunnat spela sin roll i det 14:de århundradets Florens som i det 19:de århundradets Paris, har man blott att kasta en blick tillbaka på hans görande och låtande under den tid-han som: statsfånge på Ham tuggade sina naglar af förödmjukelse och harm öfver det misslyckade försöket i Boulogne. Vi ha redan genom Louis Blancs penna gjort läsaren förtrogen med några af hans koketterier med den tidens demokrater. tt ännu mera karakteristiskt bidrag till kännedomen af elasticiteten i hans åsigter och det mästerskap, hvarmed han förstod att lämpa dem efter deras, som det låg i hans intresse att vinna, finner man i Elie Regnaults Histoire des huit ans 1840—1848, hvarur vi bär nedan meddela några utdrag: I början af sin fångenskap på Ham bibehöll Louis Napoleon orubbligt sina gamla politiska planer och de drömmar, som fört honom till Boulogne. Han ämnade använda sin tvungna ledighet till utvecklingen af de kejserliga idgerna och att reparera sin krigiska olycka med en litterär verksamhet, att begagna sig af pressen i stället för sammansvärjningar. Han tänkte först skrifva Carl den Stores historia; det skulle, i hans tanke, rifna och blodiga. Jag var nyfiken att veta huru jag hade undkommit, när allt syntes så hopplöst. Med liten-eftertanka förstod jag hvad som först såg ut nästan såsom. ett underverk. Jag såg att floden gjorde en skarp vinkel vid den punkten der jag känt stöten från bottnen, och att det var just strömmens häftighet, då den hvirflade omkring detta. hinder, jag hade att tacka för mitt lif. Jag hade blifvit utkastad ur dess lopp, liksom en sten under en i fu!lt sträck löpande hästs fot. Jag blef jemväl varse att jag, inom fem minuter till, måste ha blifvit förd ut i hafvet. Men ganska snart blefvo åsynen och ljudet af det brusande våttnet olidliga för mig, — en känsla, som varade många år derefter — och jag flydde skyndsämt derifrån, likasom från en fiende, hvars mordiska angrepp jag jemt hade att befara. Mina kläder, såsom man kan finna, voro i ett jemmerligt tillstånd; våta, smutsiga och sönderrifna, På några närstående buskar och träd hängde jag upp några af mina plagg för att torka; men ack! det började hällregna, och som mitt syftemål icke tycktes kunna vinhas, tog jag åter på mig mina våta kläder och stod. några minuter under ett. träds -grehar, hvilka blifvit så flätåde om hvarandra. att de bildade ett slags tak till skydd emot regn och solsken. Detta tröstade mig såsom en anvisning, att jag icke var långt ifrån en menniskoboning. När regnskuren gått öfver, vandrade jag ett litet stycke och blef varse på något afstånd från mig en man med en bössa i handen; af hans ställning och drägt slöt jag att det var en jägare. Min första ingifvelse skulle ha varit att gå fram till hono och begära hans biträde; men den erfarenhet jag haft föregående dagen hade gjort mig misstrogen. och jag stannade tvekande. Mannen hade äfven sett mig; han kom hastigt emot mig. sägande: Hcem är ni? Hvad gör ni här? Hvar äro edra följeslagare ?? Hiilka följeslagare? frågade jag, bestört