Aftonbladet – 31 juli 1858, sida 2

utspelat det modernt befängda. I det sistnämda se vi en ung man onflårligen sysselsatt med den tanken, att på det strängaste bevaka sin syster, idertill ytterligare eggad af de påståenden, som möta honom från alla håll, att det är omöjligt att bevaka en qvinna. Han: söker dock icke nå sitt mål med förnuftiga skäl och på öfvertygelsens väg, utan tyckes snarare vilja sätta Frans Moors hotelse till Amalia, om kloster och murar, i verket, hvarvid han dock bär sig så otympligt och idiotiskt åt, att det icke blifver synnerligen svårt för en till-stället anländ munter och förslasen ture, att icke allenast bortkollra en gammal Cerberus till portvaktare, utan äfven att midt för brodrens näsa enlevera hans syster. Han vet jemväl i öfrigt att så väl arrangera sakerna, att mån vid ridåns fall ser icke mindre än trenne förlofvade och lyckliga par, hvaribland jemväl den halsstarrige och nu kurerade qvinnovaktaren. Utan att ega någon dramatisk sammanhållning, har detta lilla stycke likväl att bjuda på åtskilliga roliga scener och infällen, och gifves på det hela taget rätt väl, isynnerhet af hr. Knut Almlöf, som i den förslagne upptågsmakarens rol har en af dem, som hans skådespelarelynne synes med förkärlek omfatta. På Humlegårdsteatern har återupptagandet af Grefvarne Klingsberg, åtminstone hvad åskådarnes talrikhet beträffar, haft god framgång. Stycket har hos oss blifvit så attsöga klassiskt genom minnet af Lars Hjortsbergs oförlikneliga utförande af den äldre Klingsbergs rol, hvilken, ehuru den store skådespelaren, de sista gångerna han uppträdde deri, redan i verkligheten öfverskridit den ålder gamle Klingsberg i pjesen anses hafva uppnått, likväl återgaf den med den inre liflighet och eld, som hos vissa lyckligt lottade naturer icke med åren synas undergå någon förändring. Hos hr Åhman, som nu innehade denna rol, tro vi att något mera af nämda egenskaper hade varit att önska och att han borde låtit sig mindre angeläget vara att framställa det gubbaktiga och skröpliga, ty gamle Klingsbergs podagerkänningar äro hastigt öfvergående, och framförallt bör han i scenerna med Ernestina söka spela gärgon. För öfrigt utmärkte sig hr Åhmans spel äfven här för den säkra takt och den frihet från öfverdrift, som man är van att återfinna hos denne skicklige skådespelare. Hr Brandt spelade unga Klingsberg med liflighet och värma, men talade emellanåt nog fort för att blifva rätt hörbar. Att Kotzebue låter den unga vildhjernan Klingsberg, som hittills intet annat gjort än förslösat de summor, som fadren lemnat honom, stå och hålla en moraliserande lexläsning för den genom motgångar i armod råkade löjtnant von Stein, är icke hr Brandts fel, men han bör så vidt på honom ankommer hellre söka förminska än skärpa det osmakliga i dessa radoterier. Fru Andersson . spelade värdinnans rol con amore, och mll Arvidsson tycktes, att döma af detsätt, hvarpå hon utförde sin korta rol, hafva gjort framsteg. Vid mll Bredbergs inträde skulle man, att sluta af kostymen, snarare tro sig hafva en premierdansös än en kammarjungfru framför sig.