Aftonbladet – 29 juli 1858, sida 3

vart genom en tfrigjora och sunda tolkning ar bibelordet. Katolska kyrkan, som icke kunnat lösgöra sig från sina menniskostadgar, fort:efver ännu under samma slafveri. Att tro, det bibeln ej eger makt att rätta och beriktiga den fåkunnighet och de förvillelser, som kunna ega rum vid bibelordets tolkning och tillämpning, det är den allra gröfsta ringaktuing af bibelordet. Det är en bristande tro vå kraften af det gudomliga ordet, som uti sristephetens början upprättade den fallna -erlden, som det djupt smärtar oss att finna hyllad och försvarad af en så redlig och ak:ad kyrkans man. Men vill då förf. för evärdlig tid fastlåsa syrkan vid den form, som för 300 år sedan olef antagen? Nej, ban erkänner, att Guds ;rds uppfattning måste blifva djupare, sanvare och fullkomligare, i sammma mån derigeiom kan frambringas ett kraftigare, mångsiligare: och fullare kristendomslif. Uppfattvingen och tillämpningen kunna alltså utvecklas under tidernas lopp. Men, såsom örut blifvit visadt, förf:s ofvan anförda påståenden äro härpå ett bevis, hvarthän man kan komma, och till hvilka motsägelser man san föranledas, då man icke förblifver en i sig sjelf riktig och sund princip trogen. Men låtom oss äfven höra grunderna för let normativa anseende män bör inrymma de ymboliska böckerna, i det man ställer dem som en kyrklig tolkningsnorm öfver sjelfva bibelordet. Grunden härtill är, säger han, att den Helige Ande varit och är verksam vid sin kyrkas bildning såväl som vid antagandet af dess bekännelseskrifter, som vid bibehållandet af åtskilliga traditioner, hvilka härleda sig från de äldsta tiderrna. Just denna är ifven grunden, hvarmed den romersk-katolska kyrkan försvarat sina traditioner och sina till ifvärjande af den protestantiska kyrkans förmenta villfarelse affattade beslut vid mötet i Trident. Just denna lutning till papismen, i det man aldrig förblifvit sin kyrkas :principer trogen, utan alltid velat fjettra den gudomliga sanningen genom vissa menniskostadgär, dem man satt öfver densamma -— just detta är, såsom vi hålla före, till icke ringa del grunden till den svaghet, hvaraf vår kyrka alltid har lidit och ännu fortfarande lider. Men vi gå äfven att med några ord taga förf:s praktiska förslageri öfvervägande. Förf. har alltid vid våra riksdagar framstått som en förfäktare af milda åtgärder mot dem, som afvika från vår bekännelse. Ty-änskönt för honoin liksom för alla stränga lutheraner, så väl som för alla rättrogna katoliker det om deras kyrka gäller såsom ett axiom, att vårt kyrkosamfunds lära ärren och infallibel, men alla andra kyrkosamfunds deremot falsk och vilseledande, i föga öfverensstänimelse med den ödmjukhet med hvilken Kristus sjelf föregått oss; har ban dock alltid ogillat hårda, våldsamma åtgärder mot dissenter. Detsamma gör han äfven i sina nu meddelade betraktelser. Utan att klandra våra stränga religionsstadgar (sådana som kongl. plakatet den 12 Jan. 1726, kongl. brefven den 7 Juni 1733 och den 24 Jan. 1740 sait kongl. kung. den 7 Mars 1855),, säger han, kan man dock betvifla, huruvida deras tillämpning haft någon välgörande inflytelse på kyrkan och det religiösa tillståndet i vårt land. Samt kort derpå: Man kan verkligenfrukta, att detta rörbållande (nemligen bötfällandet och fängslandet af förbrytarne mot dessa stagar) medverkat till den beklagansvärda separatismens utsträckning och fört de missnöjda till sådana ytterligheter, hvartill de eljest kanske aldrig Aade kommit.. Samt derpå ytterligare: Det ir möjligt att, om i rättan tid några koncessioner åt annorlunda tänkande i mindre hufvudsakliga ämnen blifvit medgifna, den närvarande ytterst betänkliga ställningen i vår svenska kyrka kunnat förekommas, och man kan sätta i fråga, huruvida icke något godt innu skulle kunna vinnas genom att hädansfter beträda en sådan väg. Våld, böter; fängelsestraff vid vatten och 5röd och mer sådant bör således, enligt d:r Sandbergs mening, icke användas emot anworlunda tänkande. Men vill han då medsifva relig onsfrihet; som väl borde blifva en naturlig följd, då intet våld må brukas? Nej, säger han, ,ett är att tolerera olika tros-bekännare; ett annat att. legalisera olika trosSekännelser. Man kan medgifva det förra, utan att godkänna det senare. Att i ett rike, sålant som vårt, hvilket icke är bildadt af folkstammar med skiljaktiga religiohsbekännelser, legalisera eller genom lag fastställa för sina egna invånare en fortfarande tillvaro af -andra kristna kyrkosamfund än det evangelisktlutherska, är väl i sig sjelft icke alldeles detsamma som att förklara alla kristna trosbekännelser vara fullkomhgen lika goda; men att det så kommer att anses af folket, torde man känna med temlig visshet förutse. Detta kan ej annat än blifva skadligt för det kristliga lifvet och förer lätt till en större eller mindre indifferentism, hvarföre ett sådant steg är högst betänkligt; Dessutom skulle en konfessionel mångfald i vårt land, der kyrkan är sammanväfd med staten och skolan, åstadkomma högst äfventyrliga oredor. Den evangelisk-lutherska trosbekännelsen lemnar tillräckligt utrymme för alla yttringar af ett kristligt lif. Den är ingalunda, såsom man mångenstädes påstår, en tvångströja, genom hvilken det: andliga lifvets. utveckling hämmas, utan ett. värn. mot sådana yvillfarelser, hvilkas antagande skulle inverka störande på kristendomslifvet. Hvad bar följaktligen kyrkan ratt görå? Jo, säger han, bästa och ändamålsenligaste sättet att gå tillväga på de orter, der söndringar uppstå uti religiösa och kyrkliga frågor, är utan tvifvel att på ett lefvande sätt framställa sanningen uti andans och -kraftens bevisning, utan att angripa den derifrån afvikande meningen. Följaktligen bör man ej tvista röende betydelsen af det andliga prestadömet eller om lekmäns berättigande att uti konventiklar förkunna Guds ord, o.m.s. Denna verksamhet har,, säger han, nu blifvit en makt, som -åtminstone för närvarande icke lärer I nnha-förnvifer nov Men lika litet cåframt