Aftonbladet – 29 juli 1858, sida 3

det hufvudsakligaste af de botemedel, dem förf. föreslår till botande af kyrkans refvor. Men lemnande dessa förslager, vilja vi blott I närmare fästa oss vid: den förut uppdragna j skilnaden mellan tolerans och religionsfrihet, att vi må närmare göra oss reda för betydelsen häraf. Det faller härvid strax i ögonen att, liksom det hedniska Rom hade sin tillåtna religion (religio licita), så äfvenledes hos -lutheranismen fortfarande skall vara den enda tillåtna och lagligen berättigade religionen. Men emot dem, hvilka lika litet som fordom de kristna i Rom finna sig tillfredsstälda af denna tillåtna religion, bör man icke bruka våld, hvarken böter, fängelsestraft eller: landsförvisning, eller tillåta dem vinna någon martyrgloria, utan förfara vänligt och mildt emot dem. Allt trassel, för hvilket de utsättas, alla naturliga rättigheter de gå förlustiga af, bli då naturligtvis icke ett straff, utan en påföljd, såsom det hette på presteståndets språk vid förra riksdagen. Af rätt att idka borgerlig rörelse kunna de ej komma i åtnjutande, emedan för all sådan, till och med för rätt till månglerirörelse, prestbevis erfordras, men hvilket de naturligtvis ej kunna undfå, emedan de icke tillhöra den legitima statskyrkan. Deras äktenskap förklaras för ogiltiga, emedan de icke blifvit vigda enligt kyrkans: ritus och Sverges lag icke erkänner något civilt äktenskap. Alla statens och kommunernas skolor blifva stängda för deras barn, emedan härtill dopattest af luthersk prest erfordras. Emellertid har man ju icke brukat våld emot dem, utan bar i all mildhet tolererat dem. I sanning en raffinerad förföljelse, mot hvilken det plumpa och hedniska Rom icke har något motsvarigt att uppvisa! Vi veta icke, huruvida vi härvid träffat dr Sandbergs mening, di ban förordar tolerans, men bekämpar religionsfrihet — hans alltid ådagalagda rättsinnighet förbjuder oss att tro det; men det skall. svårligen kunna nekas, att detta blir en bestämd och gifven följd af det förfarande, som ban föreslagit. Möjligen skall detta också vid en kommande riksdag, till begabberi för vårt arma prestridna land, blifva ämnet för ett nytt uppslag i religionsfrihetsfrågan. Men säkerligen skall då dr Sandberg sjelf ej kunna undgå att underkänna detta väl ganska macchiavelliska, men derföre endast så mycket mindre kristliga tankefoster. Väl visade sig vid förra riksdagen, att det högvördiga ståndet vid religionsfrihetsförhandlingarne sorgfälligt undvek hvarje hänsyftning på Kristus sjelf och den första kristna församlingen; men det skall svårligen -kunna undgå att efterhand påtränga sig något hvar, att det dock måste vara någon skilnad, åtminstone till sjelfva andan, mellan en religion, som uti borgerlig makt och borgerliga företrädesrättigheter har sitt stöd, och den, som af aposteln Paulus först predikades i hednaverlden samt. genom sin egen kraft nedergjorde den förföljande hedendomen, och säkerligen skall hr Sandberg ej vara bland dem, som genom kärlekslösa, frihetsfientliga rörslager vilja bidraga att hos nationen inskärpa medvetandet af denna skilnad. Vi hafva vid nedskrifvandet af dessa rader framför oss en i en tysk tidning införd skrifvelse från en landsman, en åldrig trosförvandt och religionslärare i främmande land, hvari det bland annat yttras: Det, som gör denna tidsålders söner bekymmer, är det att vi känia, att det ej längre går an att förblifva stående vid våra fäders trånga, oförmedlade -erldsåskådning. Vi behöfva en mer omfatande och djupare, som löser de motsägelser, wvilkas inbördes strid mot hvarandra allt mer åter känna sig. Och denna försonande verldsiskådning är framför allt af nöden för hvar ich en af oss, som Herren: har: satt till att eda sin hjord. Hvar och en af oss, ända ill kyrkoherden i den minsta byförsamling, måte hädanefter vara en sådan, som vet på vad och på Nwem han tror, om han skall :ara vuxen sitt höga kall. Det går ej längre nn att låna oss till osjelfständiga språkrör för n oktrojerad regeringsprotestantism och konistorialreligion. Vi måste arbeta oss fram JI en fast och genomförd öfvertygelse om aligheten i Kristo och LR oföränderligen örblifva trogne denna vår heligaste öfvertycelse; Först då kunna vi vara sallom allt. Jet gifves tusende och åter tusende, som med Jädje skulle omfatta Kristus och den saligvet, hvilken genom honom oss kommen är. sunde de blott blifva qvitt de tvifvel, som nga af en förändrad verldsåskådning påränga sig dem; det gifves tusende : rationaliter, som tveksamt öfverräkna det lilla .kapialet af sina religiösa öfvertygelser, dem uppysningsperioden lemnat dem i bebåll,och ucka: Huru skall jag med detta lilla kunna estrida alla mina ändliga beboöf! Och till lut torde mycket jemväl af detta lilla vara alskt mynti Dem måste-vi vara i stånd att supna gifva det, som fattas. dem, och invexla iet falska myntet emot äkta. Det gifves slutigen tusende bokstafstroögna,; :somendastväro let utaf bitter nöd och som, för att ej alldees gå förlorade till sin ändligå varelse; klänsa sig fast vid bokstafven, men som i grunlen dock icke tro, utan blott vilja tro. Dem måste vi vara i stånd att kunna gifva den lefvandegörande andan i stället för den -döläfide bokstafven. Tyvärr! har vårt svenska kleresi hitintills varit döft för dessa höga och vigtiga fordringar och icke aktat på tidens tecken. Vi bemställa till dr Sandberg sjelf, men icke såväl den öfverklagade indifferentisnen å ena sidan som å den andra. den -hotahde separatismen häruti till ganska stor del ha sin källa. Men att nu vilja genom symboltvång och statsmaktens repressiva åtgärder häfva det onda, det liknar nog mycket den gåmla atheniensiske lagstiftarens försök att genom bilan göra ett slut på brotten: Otvifvelaktigt är det också en mer eller mindre utredd känsla af presterskapets skuld uti detta fall; -som nu är orsaken till den -allt djupare sig inrotande oviljan mot detsamma: —rsvome Vi införa här nedanstående, oss tillsända