Aftonbladet – 26 juli 1858, sida 3

I Fornsvenskan bortfaller än ytterligare det slu tande -t så att det heter: sing. doemi-s; plur. doemum-s, doemin-s doema-s (F. Sv. har andra pl. på in, doemin, ej på aspireradt -d). — I Skriftsvenskan blir sedermera detta : sing. döme-s. (eller genom förkortning döm-s.), plur. (vi de) döma-s, (I) dömen-s. — I talsvenskan har, som vanligt, hela tempus blott en form: z (Jag, du, han, vi, ni, de) döme-s eller vanligast förkortadt döm-s. — Obs! I Fornsvenskan 4 ändelser; i Skriftsvenskan 3, i Talsvenskan 1 ändelse. — Redan i svenska fornspråket öfvergick betydelsen af denna form från reflexiv till passiv, då den deremot (enl. P. A. Munch sid. 98) i Forn-norrskam (Isländskan) aldrig används annat än i reflexiv eller reeiprok mening. Detta dess bruk i Isländska vi nar således klart och oförtydbart för dess uppkomst — För en fullständig utredning af allt detta se Svenska Spr. Lag 1:sta Band sid. 462—478 och P. A. Munch F. Sv. och F. Norrskans Spr. Byggn: sid. 49; och 53). — : Såsom jag förut nämt, tror Bopp sig kunna Bevisa, att äfven det gamla Latinets passiv tillkomrnit på ett liknande sätt. — En än ytterligare belysning ger Rydqvist denna vår passiva forms reflexiva ursprung genom att anföra reflexiva ordställningar i andra språk, hvilka på svenska återges med passiv form t. ex. sich schämen (skämmas), sich freuen (fröjdas), se marier (gifta sig eller giftas) sapprocher (nalkas) o. s. v. I Italienskan (och Spanskan) kan t. 0. m. det reflexiva pronomen skrifvas efter vervet sammanbundet till ett ord med verbet t. ex. i Italienskan: maritarsi (gifta sig) rincontrarsi (mötas). Till dessa och andra, i Sv. Spr. Lag anförda, infinitiver kan äfven läggas exempel på reflexiva participier t. ex. avendo pentitosi (pentito-si), hafvande : ångrat sig; pentendosi (pentendo-si), ångrande sig. — Deremot kan man ej säga pentomi, pentesi, utan ni pento, si pente (jag ångrar mig, han ångrar sig). I reflexiva ställningen — eller då objektpersonen är: densamma som den handlande personen — fortsätter således icke Italienskan detta system att böja verbet med efterhängdt pronomen. I andra än reflexiva ställningar deremot — eller när objektpersonen är en annan än verbets person — kan personalpronominet ii (talienskan hängas efter allehanda verbalformer t.. ex. amanmi, älska mig; dicoti, jag säger dig; baciölla;, han kysste henne, scrivevaci han skref till oss; condim-ot, att leda er; vedendoli, seende dem; ) — Det vårdslösa och hastiga svenska hvardagstalets Jäön (slå honom), vänden (vänd den), dirna (bit henne) ) är deremot af samma art som de italienska ehuru i de svenska exemplena förkortning af pronominet tillika inträdt. — Liksom i urtiden verbets subjektiva Personpronomen växte fast vid verbalformen, och sedermera förkortadt och stympadt blef en personal-ändelse, och liksom efter denna komposition sedermera fastväxte ett eller två reflexiva pronominer, hyilka sedermera förkortade och stympade: blef passiva (mediala) personal-ändelser, — så fastväxer i dessa moderna Italienska och Svenska sammändragningar ett annat pronomen i slutet af verbalformen, neml. det pronomen, som är objekt, så att ej allenast subjekt och verb, utan äfven objekt, eller en hel sats, blir ett enda ord t. ex. det ofvan anförda bitna (bit du henne)! — Tänk om detta hade varit regel i Sanskrit och Grekiska, hvad det skulle prisats: och anförts såsom ett slående bevis på dessa gamla: språks formrikedom! — : Jag skyndar dock att, än en gång, uttryckligera Förklara, att jag ej förordar sådana, eller liknande, förkortningar och sammansättningar hos oss; — i Mtalienskan är det en annan sak; ty de har der fullkomligt ingått i språkets, äfven det ordentligas, mekanism, och blifvit fullt berättigade. Vårt, såsom alla nyare språks, arbete går tvertom i det hela ut på upplösande af sammansättningar; fastän här, såsona 5fverallt, ingen regel är utan undantag. Rov. Ks ) Detta skulle erinra något om förhållandet i Grönländskan (noten till art. IX) om det icke vore den grund-olikhet mellan förhållandet i dessa begge vidt skilda: språk, att i Italienskan det är en (obetydligt förändrad) kasus obliqvvs af pronominet, hvilken hängs efter verbet; men hvilken äfven kan stå fristående före verbet. (tipenti, du ångrar dig; och påentiti, ångra dig!) och i alla händelser aldrig förlorar sin karakter af serskildt ord, fastän den. skrifs, och under gemensam accent uttalas, ihop. med verbet ; då deremot i Grönländskan det alls: icke egentligen finns några personalpronominer: utan äll person-bestämning, vid. både verber och substantiver (äfven den possesiva t. ex. smitt hus, ditt bord 0 s. v.) sker genom sufixer, hvilka aldrig kas stå såsom -serskilda ord, utan endast och allenast såsom böjningsändelser, och hvilka dessutom är underkastade en mängd förändringar efter ljudförhållandet 0. s..v.— Bland andra ställen, se Kleinschmidt sid. -30 och 42; ) En sak, som voro att tänka på är, hvad denna, i hvardagstalets förkortningar, efterhängda pronominal-ändelse och -na (slån, slåna) egentligen är?-— är detta -2, som uttrycker en accusativ ställning, en förkortning af accusativen honom: Eller är det ej troligare en förkortning af han, enl: det nya språkets tendens att nyttja nominativ-formen: äfven för accusativ? Det feminina -na skulle då komma ur hon, med ett tillagdt -a, utmärkande femininum, hvilket var nödvändigt för tydlighetens skuld. — Detta akan väl svårligen komima ur henne, der intet a finns, — ! (Insändt.),