Aftonbladet – 26 juli 1858, sida 3

Vore det icke bättre att ni lade er ned och försökte att sofva? sade han. Hade han sagt till mig på det tydligaste sätt: Lägg er ned och låt slå ibjäl er! skulle sådana ord icke ha gjort ett klarare och fullstätidigare intryck på min själ än dem han uttalade. Men det är tid att göra ett slut på denna förnuftets långa dödskamp. Detiärnågonting både upprörande och vanhedrande för menniskonaturen i åsynen af ett förmörkadt förnuft, som kämpar emot inbillade faror; jag säger med flit inbillade, ty: jag önskar att bli väl förstådd, att undantagandes ett visst groll som Spalatro hyste emot mig, och som han icke bjöd till att dölja, allt det öfriga var en öfverretad hjernas verk. En svag ljusstrimma vid horisonten gjorde att de fåsynliga -stjernorna sågo bleka ut, och en hvit mist började att utbreda sig öfver hafvet. Det var icke längre nätt, och likväl kunde det knappt kallas dag, Spalatro, lutande sig bakåt öfver sin grannes axel, talade med mycket låg röst till gossen, som satt bakom honom. Gossen stack genast handen i sin ficka och framräckte derefter någonting till Spalatro. Detta någonting såg jag tydligt vara en öppen fällknif, en stackars oskyldig knif, förmodligen ämnad att skära. en brödskifva. Detta var mitt sista slag. Att springa upp och kasta mig i sjön var ett ögonblicks verk. Han är galen, han är galenx, skrek Spalatro. Tio sekunder derefter hade båten nått mig, och sex starka armar lyfte mig tillbaka om bord. Intet enda ord tälades, De två karlarne och gossen stodo orörliga, stirrande på mig. Kaptenen, hvilken ännu höll mig i kragen, vid hvilken han hjelpt till att draga mig upp ur vattnet, lutade sig öfver mig och såg uppmärksamt Få mina ögon, liksom ville han ur dem utforska en förklaring öfver mitt be