Aftonbladet – 26 juli 1858, sida 3

si:sta personens pronomen. Nästan alltid får mar höra: says I och vi vilja påminna oss exempel äfver af says they. — Först och främst anger anonymer sjelf, att detta bruk — om det eger rum! — endast gäller vissa verb och endast nyttjas af folket,. Det är således. — om det finns. — ett obetydligt. undan tagsförhållande, som ej ens uppstiger till de bildades språk. Således alls ej att jemföra med: våra, hela språket genomgående, olikheter mellan taloch skrift hvilka just klarast och medvetnast träder fram i den bildade klassens språk. — Äfven detta bestrider vissarligen anonymen till en viss grad, och tror att man i.den bildade klassens talspråk får höra stundom: vi sex, degår, svi komman. — Jag kan ej härom säga annat än, att detta är ett misstag. Hvad-vi kommar angår, så hörs bestämdt aldrig ) ens något tiknande deråt. Hvad vi se, och vi gå deremot oeträffar, och andra liknande enstafviga pluraler at några få verber, så nyttjas ej heller de i talspråket; men om det t. ex. yttras: vt ser hvarandra snart igen, i går tillsammans, d. v. s. när ett ord, som börjar ned konsonant, följer efter verbet, så halkas verbets slutande: Tr så lätt öfver, att den, som: ej så noga hör -fter, möjligen kan inbilla sig ha hört: vi se, vi gå. åt dock en sådan fras, under någon, ej grammatixalisk, förevändning, upprepas högt och tydligt — och let slutande Fr skall segrande klart framträda! I Isländskan sönderfaller äfven verbalkonjugationen två hufvudarter: den starka och den svaga. Den starka delas vanligen i 6 klasser efter afljudet. Modi ir, i Isländskan, indik., konj., imper., och infin: — Temvora är presens och preteritum. Numeri är två; ty iualen är bortskaffad. — Personerna är tre i hvarje ;umerus; men-i singularen visar sig, redan i Isländkan, en lust att begagna för hela singularen den :rsprungligen blott för 2:dra personen afsedda änielsen.. -I-Forfnsvenskan -är detta förenklingsarbete -edan så godt som färdigt, och hela singularen inom warje tempus öfverallt lika, med ett enda undantag :eml.; 2:dra pers:s sing. af. imperf. ändelse på gaf -t). Se de paradigmer Rydqvist ger sid. 29—35 Sv. Spr. Lag 1:sta B. Här är stället att besvara en af anonymens. anmärkningar. Han säger neml.: ;när man går ut att reformera språk, sker det förmodligen för att göra lem enklare och lättare, då det väl i första rummet nåste gälla att borttaga. befintliga. onyttiga ändeler —-och som .pluralens (1:sta och 3:die persoens älska) form är enklare än singu arens, der en indelse qvarstannat (älskar), så borde jag, menar nonymen, yrkat pluralformens antagande. för hela empus. Ja! ifall man går ut att reformera språkv, varmed anonymen tycks mena, att konstruera (eler octroyera!) nya former för ett språk, då kunde nan försöka att fara fram på det sättet! — Att försöset blef lika fåfängt, som det vore vanvettigt, är lock gifvet. Ingen — vore han än den mäktigaste nonark eller den största författare — kan i denna wening reformera ett språk. Språket undergår sina ormförändringar småningom, under sekler, och hela olket, i flera generationer, arbetar på hvarje liten ndelseförtindring. Ingen enskild kan bestimma hvil:en ändelse, som skall bort, och hvilken, som. skall ni qvar. Hvad en enskild kan göra är blott, att idmjukt uppteckna de resultater, hvartill hela folket, inder detta sitt arbete, vid någon viss tid, kommit. — Detta är hvad jag gör! — Jag endast tillkännaser det nyaste resultat, hvartill hela Svenska Folkets samfälda, sekellånga arbete på formlärans förenkling, sommit. — Svenska Folket har icke velat ha: älska, sill gemensam form för presens af verbet älska, utav let har dertill valt: älskar. Jag blott antecknar, och tillkännager hvad som är. — Några rader längre ned, i ett annat räsonnement, säger äfven anonymen sjelf, att man aldrig får höra jag se, du gå, han komma ). 8 vV Hur kan man då, mot bättre vetande, vilja, itt jag skall förklara herrskande i talspråket ett bruk, om man sjelf erkänner aldrig förekomma ? Jag behöfver ej tillägga, att i alla fallen väsendtlig förenkling väl måtte ligga deri, att ett tempus får i st. för 5 olika ändelser, såsom det hade i Isländskan, 4, såsom det hade i Fornsvenskan; 3, såsom det har i Skriftsvenskan — i Tålsvenskan endast 1 ändelse! Men om motsatsen hade inträffat, om nya personaländelser hade bildat sig till större mängd än de gamla, så hade det lika väl varit min skyldighet att sanningsenligt anteckna detta faktum af förnyad intrassling i Formläran, som det nu varit nin skyldighet att anteckna föresklingen. — Ett exempel ligger nära tillhands! Som vi sett var både passiven och medium i aftagande i Möso-Götiskan. I Isländskan är båda delarna i sin gamla form totalt förivunna; men deremot bildar sig i Isländskan, under språkhistoriens ögon, en ny passiv(eller rättare medial till passiv betydelse öfvergående) form genom ett, efter verbet fastvuxet, reflexivt pronomen — och denna passiv-form fortlefver än i dag. Den var dock knappt nybildad förr än, äfven den, straxt började utt följa den allmänna lagen, och förenklas. Öaktadt denna dess sedermera inträdande förenkling, så var dock naturligtvis dess uppkomst ett undantag, ett ganska väsendtligt, från regeln; de gamla sammansatta formernas upplösande i serskilda ord. — Här har vi tvertom en ny böjningsform, bildad aldeles på det urgamla sättet genom sammandragning, rörkortning och sammansmältning af verb och pronomen till ett ord. Nå väl! Har jag förnekat passivets tillvaro, eller rätt. att vara till och begagnast Nej ty det lefver! — Pluralformerna deremot är döda — ohjelpligt döda! S. B. U, Denna nya passiv-formsbildningshistoria torde för den större allmänheten ej vara bekant, och en liten ammanträngd framställning deraf skall måhända lerföre ej sakna intresse, så mycket mera som den rillika visar, med ett historiskt säkert exempel, huru i språkenas urtid, ungefär: tillgick med bildandet af all konjugation. Om vi då tar till. exempel det Isländska verbet doema (döma) i presens indikativus, så hette det (jag utesluter alla varianter, både i änJelser, och i ändelsens vokal u eller o) i aktivum: singul. doemi, doemir, doemir, plur, doemum doemiah, loema; och i passivum: singul. doemum-k, doemi-sk doemi-sk; plur. doemum-k, doemiz-k, doema-sk — Det första, det singulara, doemum-k, är troligen sammandraget och förkortadt af doemum-mik (mig.). Att våra förfäder i detta fall. nyttjat plural-formen (doemum) i st. f. singul. (doemi) är ej mera underligt in att Fransosen af folket stundom säger j!avons i st. f. favais. Det plurala doemum-k är deremot .förmodligen sammandraget af doemum sik (sig) eller doemum-okkr. — Okkr betyder oss två eller oss bådd och är en dualform af pronomen ek (jag). j Doemi-sk är tydligen sammandraget af doemi siki Detta sik (sig) tillkommer naturligtvis egentl., och arsprungl., med rätta endast 3:die person; men tredje persons form har, redan i de äldsta språk-monumeni ter, framträngt äfven till 2:dre pers., såsom vi straxt kall få se, att denna 3:djeperson sing. form -slutlis gen blir formen för hela tempus, — Doemiz-k är sam mandraget af doemidh sikoch doema-sk af doema sik. — Snart försvann den serskilda formen för 1:sta pers, ing..och ändelsen sk i de öfriga personerna öfver: gick till st. så att samma verb i samma tempus då såg ut så här: i hela singul. doemi-st; plur. demum-st, doemi-st, doemar-st. — i YT dena när dan 1 In oR bre PR RE KR YET