Aftonbladet – 26 juli 1858, sida 3

lad ställning; att ha att göra detta, matt til kropp och. själ, som jag var, med klart med vetande om min oförmögenhet att:försvar: mig — O! ord kunna icke beskrifva fasan a en sådan belägenhet. Olyckligtvis öfverens stämde den yttre verlden alltför väl med min: dystra apingar; Massor af svarta moln flög vildt förbi på himlahvalfvet, helt och hålle döljande den dimmiga månen; regnet ned strömmade -emellanåt; det var en dyster scen Det måste ha varit långt lidet på natten, t) kaptenen, som: satt i aktern bredvid mig, val så sömnig, att han var hära attfalla. ned. Han hade flera gånger försökt öfvertala mig att lägga mig ned på bottnen af fartyget och bjuda till att hvila, men förgäfves — jag vå: gade icke. Slutligen, efter ett nytt afslag. hvars motiv han säkert var långtifrån att ana. begagnade han sjelf det råd han gifvit mig han lade sig ned, och strax derefter snarkade han dugtigt. Denne man; hvilken. hade förvärfvat sig min fullkomliga tillit genom sitt fasta och raska uppförande under föregående dagens oväder: hade, mig ovetande utöfvat på mig ett belsosamt inflytande. Med honom försvann den lilla strimma af förnuft som jag hade qvar, och jag ansåg mig förlorad. Från detta ögonblick upphörde all. kamp emot de :spöken, hvilka änfäktade mig, och jag blef ett värnlöst rof för rysliga synvillor. I ett ögonblick utsträckte sig. Spalatros figur till så jättelika dimensioner, att han räckte upp till molnen; i ett annat förenade sig hans armar och årorna, med hvilka han rodde, till ett förfärligt helt, som utsträckte sig för att gripa mig; ibland glödde hans ögon såsom eldröda kol, och jag såg honom grina och skaka sin :knytnäfve emot mig. En gång på natten talade han till mig, och hans röst ljöd uti mina öron såsom en själringning. 3