Aftonbladet – 26 juli 1858, sida 3

Om Språkfrågan. XL Jag fortsätter än ytterligare min redogörelse för verbets öden i afseende å böjningsformernas antal. — I Möso-Götiskan sönderfaller verbalböjningen i två hufvud-konjugationer, den starka och den svaga, den starka delas i 8klasser (6 med afljud och 2 med reduplikation). Den svaga i tre (eller fyra) klasser. — Augment förekommer ej .mer; men reduplikation är, som sagdt, qvar för en del starka verber. — Med afljud menas vokalförändring i förfluten tid; såsom t. ex. i svenskan: finner, fann, funnos; äter åt; stiger steg 0. s. Vv. Om afljudets rätta beskaffenhet, -betydelse och ursprung; äfven som om huruvida det eger historisk rätt att beteckna tid i verbet, är ej språkforskningens furstar ense. Verbet har egentligen endast en hufvudform: aktivum. Af passivum förekommer endast för en del verber, såsom en lemning, presens indik. och konjunkt., inga andra tempora. Af medium har man — men endast för ett par verber — 3:die person sing. och plur. af pres. indik. — Modi är de 4 vanliga, Tempora är numera blifna endast två: presens och preteritum. Numeri är dock ännu tre; dock har dualen, (som för substantivet redan är borta) ej mer än två personer den: 1:sta och den 2:dra (i grekiskan hade den ännu alla tre). Infinitiven är en, och participierna två, såsom: nu för tiden. Uppström, Götisk Ordböjnings-lära. I den nya Tyskan finns, för de svaga verberna en: dast en konjugation. — Af starka verber återstår (äfven om man räknar alla möjliga) blott ett ringa antal endast omkring 170 st. (Grimm, Deutsche Gramm, sid. 482). — Verbet har endast en hufvudform: aktivum, intet passivum eller medium. — Modi är de fyra vanliga: indikativ, konjunktiv (eller optativ), imperativ och infinitiv. — Tempora är två: presens och preteritum, neml. i de två första modi. — Imperativen har, som vanligt i nya språk, endast ett par personer af presens. Infinitiven har blott en form; participierna är de vanliga två: presens och preteritum (löbend, gelobt). I Engelskan, detta i alla afseenden så afundsvärdt enkla språk, har de svaga verberna endast en kon: jugation och endast aktiv form; modi är endast indikativ och infinitiv, och verbets alla ändelser är egentl. ej mer än 3 st. t. ex. love (för presens indik: och för infinitiv) loved (för förfluten tid i indik. och infinitiv och i participium), loving (för presens particip.). Såsom ett par enstaka lemningar från forntida intrassling, qvarstår, i denna enkelhet, 2:dra och 3:die pers. sing. af pres. och imp. (thou lovest, lovedst) hvilka två former dock nästan aldrig kommer i fråga att begagnas i ett språk, der, äfven mellan de närmaste slägtingar och vänner, tilltalsordet you (ni) begagnas. — Vidare qvarstår: den naturligtvis deremot ofta or rn formen för 3:die pers. sing. af pres. (he !oves). De starka verberna, af hvilka. det finnes endast något öfver 100 st., har omvexlande afljud i förfluten tid, jemte en del andra egenheter; men de har ej, såsom våra, någon serskild form för den s. k. imperf. konjunkt. (vore). — Åt Engelskan måste således, äfven i afseende å verbet, priset tillerkännas — det är obestridligt! Endast i ett enda afseende har tal-:svenskan, och taldanskan företräde, neml. derigenom, att de.ej qvarlemnat en enda personal-ändelse,: då Engelskan deremot har de tre ofvan anförda undantagena qvar. — Att våra verbalsystemer deremot i många andra hänseenden ej upphinner den Engelska enkelheten, ; är dock obestridligt: — Anonymen anmärker att folket i England oftast skonjugerar vissa verb. t. ex. say olika med skriftspråket, och brukar 3:die pers. sing. i presens till