Aftonbladet – 24 juli 1858, sida 2

Ja, det är jag, hviskade. han, men jag är icke ensami I detsamma kände jag två små kalla hän: der söka efter mina, och en röst, afbruten af snyftningar, hvilken kom ifrån höjden af mitt knä och gick rakt till mitt hjerta, mumlade: O, säg att ni förlåter mig! — Säg att ni törlåter mig!, Jag förlåter er, och af allt mitt hjertan, hviskade jag, upplyftande henne sakta, och tryckande henne till mitt bröst; det var Lilla. Gud välsigne er mitt barn, liksom jag välsignar er af hela min själl Medan jag yttrade detta åtskilde jag hennes lockar och kysste henne på pannan. Det var den första kyss jag någonsin gifvit henne. ; Kaptenen började att visa tydliga tecken till otålighet; han drog mig medsig, och vi gingo bort, När, vi hunno fram till Ponte Reale var det ännu skumt. För att komma till landningssället skulle vi passera genom en trång gångport tätt förbi en tulltjensteman, och för att göra detta måste man stiga öfver en hög tröskel. Tankspridd och orolig, som jag var, blef jag icke varse detta hinder, och föll ikull öfver detsamma. Elakt förebud, signor! utbrast tulltjenstemannen, föga anande huru illa hans ord ljödo i flyktingens öron. Något bestört, men väckt utur min dvala skyndade jag efter kaptenen, hvilken, just då vi stego i den lilla båten, som väntade på oss, hviskade till mig: Tala alltid italienska, aldrig genuesiska!s Dessa ord tycktes innebära en sådan brist på förtroende till hans besättning, att de gjorde på mig ett ytterst dystert intryck; och då vi satte af var jag icke allenast mycket nedslagen, utan ock plågad af en ny och obestämd misstanka. Den vida rymden af hamnen och hela den delen af staden, som kröker sig omkring densarama i en stor balfarkel, lågo ännu höljda af en djup skugga, men GCarignanokyrkans höga torn och Santa Chiaras ringmurar höjde sig lifligt framför mig, badade i ett herrligt