Aftonbladet – 16 juli 1858, sida 3

Alltså — konsten är hög; men industrier är icke låg, och tvärtom. Skjuter konsten något öfver, fylla dess verk oss med en tjus: ning, som vill sätta denna verld i skuggar och söm med industrien icke har något at skaffa, så... det är konstens sak attså verka, Fylla industriens verk oss med en känsla söm på sätt och vis, timligen taladt åtminstone, försonar oss med denna verld, ja, försenar till och med sjelfva konstnären, om han icke är helt och hållet sönderbruten, så... det är industriens sak att så verka. Se dessa begge makter hvarandra rätt i ögat, hafva de under sina tidigaste år gått i samma folkskola-och hafva de sedan hvar på sitt båll förvärfvat tillräcklig bildning för att förstå hvatandra — de taga hvarandra gerna i hand, i känslan. af att de begge hvar för sig lyda och tjena den nämda stora lagen, inför hvilken de begge äro lika. Det finnes icke bättre och sämre folk inför lagstiftningens ögon. Hvar och en är god för sig, allteftersom hvar och en fyllt sitt värf. Det är detta närmande till hvarandra mellan dessa begge till sina uppgifter så vidt skilda makter, som vi anse höra till våra dagars karakter, och ej blott det der sammanblandandet af begges skilda intressen, hvilket egt rum så länge både konst och industri funnits. Detta närmande har haft till följd attskråskrankorna mellan dessa begge verksamhetssferer börjat alltmera falla. Konsten har ödmjukt, såsom sig bör, gått in som lärarinna i slöjdskolan, icke af nedlåtande artighet mot någon underordnad, utan mot betalning, lika så väl som vetenskapen. Och industrien... hur visar den sin tacksamhet? Endast med klingande guld? Nej, den antager konstens färger. Man kan icke vara artigare. Den förer konstens herravälde ut öfver verlden. Den fyller bela verlden med afbildningar af konstverk. Den ena skapar, den andra ordnar, använder, låter det skapade komma verlden till godo. Och det ordnande geniet är lika undransvärdt, lika gudomligt, om man så vill, som det skapande. De äro begge endast sidor af ett och samma stora geni, som heter verldens lefvande lag eller lif. Det är på detta sätt som konst och industri närmat sig hvarandra i våra dagar, om man ser sakerna från en annan synpunkt än det eller det systemets, enligt hvilken konst och industri äro ungefär som ande och kött, såsom himmel och jord, såsom motsatsernas motsats. Det skulle vara lärorikt att följa detta närmande genom dess historiska utveckling. Det är dock icke här vår uppgift. Vi hålla oss här endast till det närvarande. Det visar sig i detta nu detta närmande på åtskilliga håll. Låtom oss taga några af dessa punkter i en hastig öfverblick. Vi nämde nyss konsten och slöjdskolan. Vi hafva på annat ställe yttrat några ord om konsten och landtbruket, så tillvida som konsten åtminstone punktvis börjat att af landtbrukaren eller jordegaren tillämpas på sjelfva den gröna himlen, jorden. Konsten kommer ut på landet, icke som en högfärdig gäst för ett ögonblick, men såsom en af hushållet, för att der lefva och bo. Den kommer dit ut så der, derföre att vi alla småningom börja känna behofvet af fri verksamhet. Med andra ord, industriidkaren — och landtbrukaren är äfven en sådan — är icke, behöfver icke vara blott födgeni. Han kan alltid hafva — och bör alltmer, ju sannare menniska han blir, hafva sin blick öppen för allt detta andra som icke är industri. Med andra ord, han behöfver icke vara, såsom han väl icke heller är i sin ursprunglighet, denna blott och bart på födan och vinsten riktade mullvad, hvilket han blifver genom denna uppfostran, som vill. dela all verksamhet i bås, och oss menniskor i skrån. Arbetets fördelning, på samma gång det, för att verka ett bättre arbete, delar oss på olika verkstäder, har utan tvifvel till syfte att lära oss inse, hurusom dock i grunden all denna fördelning, just genom den stränghet, hvarmed den verkar, skall visa oss, att allt är i ett stycke. På samma gång alltså konstnären börjar allt klarare uppfatta konsten och sin ställning till densamma samt till allt utom densamma, på samma gång blir det denne äfven allt klarare, i hvilket sammanhang den står med industrien, och det samma gäller om dennas idkare. Närmandet dem emellan är icke konstladt. De äro menniskor begge två. Konsten vill ej, kan ej längre vara någon absolut hemlighet för industrien, och tvärtom. De äro systrar i den stora verkstaden, och de hafva fått sina gåfvor från samma håll och, i stort sedt, äfven för samma ändamål : Detta närmande har gått ännu längre. Huru se nu för tiden en mängd läroböcker ut! De äro fulla med teckningar och afbildningar. Det ser ut som vore det snart nog icke tillräckligt att kunna läsa och skrifva, för att lära och läras. Det tycks som började konsten att teckna bli nästan lika nödvändig som de der andra simpla konsterna att läsa och skrifva. Det finnes till och med de, som uppträdt med påstående attså är. — Ja, man har sagt, att med tiden skulle man medelst teckning kunna umbära en god del skrift, och alltså, med andra ord, formsinnet, som hos konstnärer är så vigtigt, anlitas hos oss vanliga menniskor på ett sätt, som skulle göra oss litet hvar till konstnärer, i en viss grad. Härmed må vara huru som helst. Det vissa är, att en i viss mening konstnärlig verksamhet börjat blifva allt mindre främmande för den öfriga menskliga verksamheten, och att vi för detta visa uppslag till förening mellan skilda verksamhetssferer, hafva ätt tacka den essens e———— OO I värdiot starka skäl de anledningar, hvilka,