Aftonbladet – 16 juli 1858, sida 2

Gosse! Ett glas bränvin! sade han till uppassaren, som stod bakom disken. Betjenten, hvilken följde presten i hälarne, blef ängslig. Om presten bröte sin fasta, farväl då med allt hopp om en messa. Ja vill ge nio paoli, fast jag är säker på att få bannor. Elfva paoli, det är mitt första och sista ord, höjande glaset till sina läppar, ni må ha den eller låta bli den, hvilketdera ni behagar. s Han ämnade just svälja glasets innehåll, när betjenten återhöll hans hand, sägande: Ni är dyr på er vara; likväl skall ni få de elfva paoliv, och sålunda uppgjordes handeln. ; För att komma tillbaka till vårt ämne: jag hade gjort ett halft dussin fysiognomiska slutsatser, när en liten figur, ung och smal, rusade förbi, yttrande nära mitt öra: Följ mig, — Lazzarinob, — och lopp vidare; jag följde tätt efter honom. Han var klädd i en nätt sjömansdrägt, lackerad hatt, blå tröja och byxor, rödt skärp omkring lifvet, och hans svarta hår slingrade sig i krusiga lockar på hvardera sidan af hans ansigte, Min vägvisare måste ha haft en medfödd fasa för raka linier och lika stor förkärlek för krokiga, att döma af sättet hvarpå han förde mig, genom en labyrint af trånga gränder och slingriga passager, för att slutligen komma till Sottoripa, då vi, för att komma dit, blott hade behöft att gå tvärt öfver piazza di Banchi. Sottoripa är en mörk hvälfd gång, eller snarare en rad af flera gångar utmed hamnen, längsefter hvilken nästan hvarannan dörr leder till någon simpel krog eller värdshus, uteslutande besökta af sjömän och bärare. Lazzarino stannade midt framför en af dessa krogar, och sedan han misstänksamt sett sig omkring, gick han in, passerade det stora, af. gäster uppfylda rummet och förde mig in i en liten smutsig kammare, som var ledig. En foglietta vin reqvirerades och inbars, och der sutto vi,stirrande på hvarandra tvärt öfver ett litet bord.