Aftonbladet – 15 juli 1858, sida 3

I öfverlemnas till nitiska och kunniga personer eller ej. Detta är i sanding ett bedröfligt förhållande, om man erinrar sig, att landets välstånd dock ytterst beror på jordbruket, och att dess befrämjande borde i första rummet vara regeringens allvarligaste åliggande. Hr grefve Wirsn, som nu fått sig förädlingen af landets vigtigaste djurslag ombetrodd, är en inom enskilta lifvet aktad och värderad man. Hvad djurförädlingen deremot beträffar, så har hr grefven hvarken i tal, skrift eller handling ådagalagt den allraminsta kunskap celler ens intresse för densamma. Han har ej — ehuru genom sin börd dertill särdeles valbar — så vidt vi kunna erinra oss, ens varit prisdomare vid någon kreatursexposition vid något allmänt landtbruksmöte; ty hr Wirsån har den förtjensten att ej äflas att synas vara det han icke är, och har derföre aldrig gifvit sig någon air af att vara djurkännare. Ej heller besitter hr grefven några af de egenskaper, som företrädesvis göra en person duglig till chef, äfven om hans sakkännedom är medelmåttig. Intet yttre sken, inga inre meriter i den riktning utnämningen skett rättärdiga densamma, och endast likgiltighet för den institution, i spetsen för hvilken hr Wirsn blifvit satt, kan förklara regeringens val. Är då denna tillsättning så likgiltig, är chefen för stamholländerierna blott en inspektör öfver en engång för alla ordnad inrättning? Vi skola genom en -exposå öfver stamholländeriernas nuvarande ställning söka besvara denna fråga. Tolf år öro förflutna sedan den komitå nedsattes, som hade till uppgift att utarbeta ctt örslag till uppställandet af stamholländerier äll förädling af. nötkreaturen inom landet. Komitån, som hade alltför många ledamöter, fick följaktligen delade åsigter om hvilka racer som borde anskaftas, och följden blef att man beslöt anskaffa ej mindre än 5 olika racer I till de beslutade 8 holländerierna. Af dessa inköptes dock endast fyra, sedan priset på korthornsdjuren afskräckt från deras anskaffande. Tvenne racer anskaftades från Britannien af hrr Braunerhjelm och Nathhorst, ifrån Tyskland af hr Celsing, nemligen AMlganer och Voigtländer. Mer än ett decennium är förflutet sedan dessa djur uppstäldes inom fäderneslandet; hvilka resultater hafva de lemnat? Ayrshire-racen har årligen blifvit allt mer och mer använd till förädling af landets innemligen Ayrshire och Pembrokeshire; tvenne; hemska boskap, och flera tusen djur hafval. fallit undan de tjurar, som försålts från stamholländerierna af denna race. De resultater korsningen lemnat hafva öfverallt, der underhållet varit ändamålsenligt, lemnat intet öfrigt önska; ty halfracen har blifvit mera lättödd, vackrare samt mera mjölkoch köttgifvande än mödrarne. Förtroendet för denna race har årligen stigit och priset på tjurarnel uppgått till en förut inom vårt land ej anadj: höjd. Till och med 750 rdr rmt hafva be-l. talts för Ayrshiretjurar och 300 rdr har af bönder villigt betalts för dylika. Många enskilta inköp af denna race ha äfven skett. Den årliga mjölkafkastningen vid holländerierna af den rena ayrshireracen har på senare tider uppgått till 700 å 800 kannor pr ko. Pembrogkshävernacem öfverflyttad från Wales kalkgrund och hafsluft till Smålands kalkfattiga skogsklimat, motsvarade cj de förhoppningar man gjort sig om denna. Den af-l. kastning den lemnade var ringa, likasom efterfrågan af afvelsdjur. Så stodo förhållandena, då ett af dessa holländerier flyttades till Halland på en egendom med mergelbotten och ej aflägsen från hafskusten. Med ens vände sig då bladet. Djuren fingo trefnad, och afkastningen steg allt mer och mer, samt bar förlidet år uppgått till samma belopp som de bästa ayrshbireholländerierna, med hvilka Pembrokesbiredjuren i Halland täftar Mjölk? afkastningen af korna står i medeltal till 765 kannor. Det holländeri, som qvarstannat il Småland, har äfven qvarblifvit på sin låga ståndpunkt, eller hälften lägre än det, som kommit på sin rätta lokal. Erfarenheten har sålunda lärt, att på Sverges kustland och på mergeleller kalkbotten, för Gotland, Öland, Halland, Bobuslän, Skåne m. fl. passar Pembrokeshireracen förträffligt; för skogstrakterna och för det inre af landet duger den ej. Allgauer-racen har i mjölkafkastning ej öfverträffat våra inhemska djur, utan på sin höjd varit jemförlig med desamma. Korna hafva i medeltal lemnat omkring 500 kannor mjölk. Racen är småväxt, lågbent, ej tjenlig till dragare eller till förädling af vår inhemska boskap. Följden har ock varit att efterfrågan af afvelsdjuren varit ringa, att de vanligen sålts efter köttpriserna. Voigtländer-racen — ständigt stadd på flyttning derföre att innehafvarne aldrig velat behålla den — lemprar en mjölkafkastning vida underlägsen bättre svenska kors, och som, om vi ej misstaga oss, ej uppgått till mer än cirka 300 kannor pr djur om året. Ingen efterfrågan af afvelsdjur har egt rum vid försäljningarne. Sålunda hafva försöken uffallit. De engelska racernas förträfflighet är konstaterad, de tyska deremot ej längre förtjenta af att bibehållas, utan böra de utbytas mot bättre. Ty ett stamholländeri, som ej passar till att dermed förädla de inhemska djuren; och hvars tjurar ej äro efterfrågade, är ej skäl uti att bibehålla, förutom det att det är ett hån emot en provins, t. ex. Södermanland, att säga, det den eger ettstamholländeri, när de possessionater, som vilja förädla sina