Aftonbladet – 15 juli 1858, sida 3

denna tanke. Svartsjuk på hvem? Troligtvis på Santina. Lillas kammarpiga hade framburit några af sin matmors bref och hade blifvit tilltalad af Santina. Santina, ehuru hon såg besynnerlig ut, var en nätt flicka, och den bestämdhet och liflighet, med hvilken hon hade verkstält min befallning, torde ha väckt både hos kammarpigan och hennes matmor den förmodan, att hon hade något sjelfviskt motiv, då hon hindrade brefven att framkomma till sin bestämmelse. Jag har redan sagt att framför huset vi bebodde i San Secondo, var en äng, som sträckte sig fram till flodbrädden. Litet till höger, kanske tvåhundra steg från huset, stod en lund, de enda träd, hvilka afbröto den jemna gröna markens enformighet och under hvilkas skugga jag plägade sitta, för. att läsa eller tänka. Jag hade märkt, att under den hetaste delen af dagen, denna lilla lund var en tillflykt för många fåglar, isynnerhet trastar och amslar, hvilka kommo dit. att söka den svala skuggan. Jag hade låtit vid foten af ett utaf de största träden uppsätta ett halmtäckt skjul, just så högt att jag kunde stå deri, och derifrån, skyddad för solen och det befjädrade slägtets skarpa ögon, skjuta på dempied säkert sigte. — Skjulet syntes från huset och var så nära derintill, att jag kunde höra om jag ropades, Jag pligade alltid gå dit någon stund före måltidstimmarne, och qvarblifva der till dess jag blef kallad. Dagen efter den, då jag hade skickat tillbaka Lillas bref, gick jag såsom vanligt till detta gömställe, och just då jag ämnade krypa dit im, hvem kom ut derifrån? Lilla sjelf. Här är ni ändtligen., sade hon. Jag har väntat och lurat på er i två timmar. — Jag blef så förvånad, så förstenad, att jag icke kunde finna ett enda ord till svar. Ni väntade väl icke, fortfor hon bittert, att jag en dag skulle begagna mig af er lifliga beskrifning öfver denna dal, och hvad ni plägade kalla er oas i öknen, för att kommå och öfverraska er — icke så särdeles angenämt, såsom det tyeks.,