Aftonbladet – 13 juli 1858, sida 3

eller om han vid något föregående provlanteringstillfälle varit klädd uti -epåletter, hvarmed han vid ifrågavarande tillfälle icke varit försedd, vid. hyilket förhållande W. af uniformen icke heller kunnat bedöma om B. varit officer eller underofficer; och att, i händelse W. förgått sig mot B., det W. dock icke kunde medgifva, sådant icke borde anses hafva inträffat under det . varit stadd i tjensteärender, enär kontraktet stadgade, att proviåntering skulle ske å inqvarteringsstället, och Betzholz befattning vid ifrågavarande tillfälle måste an es hafva varit af enskild beskaffenhet, enär den endast inskränkt sig till uppsigt å proviantens mätning och vägning, derom all fråga förfallit i samma stund B. ansett, att sådan åtgärd icke kunde vidtagas, i anseende till erbjudne proviantens beskaffenhet, hvadan W. ock varit berättigad att från magasinet afvisa B. Slutligen har ock W. vidgått, att då B. å magasinet gått tätt inpå W., denne oqvädat B och med korslagde armar tryckt eller skjutit B. ifrån sig, hvilken åtgärd, som W. sedan förnyat med ena handen, W. dock förmenat ingalunda kunna lagligen hänföras till vå!dsamhet, enär uppenbart vore, att W:s afsigt endast varit att afhålla B. från sin person; derjemte W. anfört, att B. genom sitt beteende att med värjan i hand förfölja W. från magasinet ut i förstugan, der B. åtminstone icke kunde anses hafva varit stadd i tjensteärender. sjelf stält sig utom det högre skydd som möjligt honom enligt lag tillkommit; hvarföre och då B: dessutom, icke, på sätt 53 i Kongl. tjenstegöringsreglementet för armen stadgade, varit fullt iklädd uniform, enär han saknat epåletter, hvilket utgjorde det egentliga distinktionstecknet samt det stränga ansvar. 18 kap. 8 missg.balk. och Kongl. förordningen den 20 Jan, 1779 innefattade, icke vore enligt Kongl. förordningen den 7 Okt. 1805 i förevarande fall tilllämpligt, helst en offioer, äfven om hun vore känd, måste, för att få åtnjuta det högre skyddet, vara fulft iklädd uniform, Weenerlund på dessa och förut anförde skäl yrkat befrielse från den mot honom väckta äansvarstalan. Följande i målet hörda vittnen hafva hufvudsakligen berättat: Löjtna ten Svedenborg: att kort efter kommenderingens ankomst till skansen: Kronan vittaet i egenskap af befälhafvare för samma kommendering väckt det anspråk, att Wenerlund, med iakttagande af kontraktets föreskrifter, skulle tillhandahålla vigter och målkärl vid inqvarteringsstället, på det att-provianteringen der kunde försiggå, men att då Weenerlund sådant nekat, under förklarande att föregående kommenderings befälhafvare låtit hos W. påse vigt och mål, hvilket äfven, efter hvad officerare vid Göta artilleriregemente för vittnet tillkännagifvit, varit med sanna förhållandet öfverensstämmande, vittnet låtit bero vid W:s omförmälta förklarande, och först efter nu ifrågavarande uppträde vägrat provianteringens verkställande annorstädes än å inqvarteringsstället; att utom första gången i medlet af Juli månad, då en fanjunkare, enligt order, hos W. öfvervarit proviantens mätning och vägning, detta åliggande vid hvarje efterföljande tillfälle tillkommit Betzholz, ehuru vittnet några gånger äfven sjelf varit tilistädes och dervid B. åtminstone en gång, i likhet med vittnet, varit fullt iklädd uniform och således äfven epåletter; att B. vid hvarje sådant tillfälle varit försedd med reqvisition å provianten, jemte af vittnet för honom särskilt utfärdade skriftliga order, att i provianteringsändamål hos W. sig infinna; och att, oberäknadt första provianteringstillfället, då W., oansedt provianten vid ankomsten till inqvarteringsstället kasserades, icke lemaat annan, hvarföre god proviant på hans bekostnad i stället blifvit uppköpt, besigtning å proviant, som Betzholz icke godkänt, enligt kontraktets föreskrift egt rum två eller tre gånger å den erbjudna provianten hemma hos Weenerlund, som, enär den vid dessa tillfällen kasserats, anskaffat annan proviant; furiren Lenberg: att då Betzholz, hvilken vittnet och vice korporalen Fred på befallning åtföljt, ifrågavarande dag inkommit i Wenerlunds salubod för att öfvervara och påse uppvägning och uppmätning af proviant åt kommenderingen enligt aflemnad skriftlig reqvisition, hade Wenerlund efter reqvisitio nens emottagande anmodat Betzholz att gå tillspanmålsmagasinet, dit Betzholz, vittnet och Fred sig genast begifvit, åtföljde af hos Wanerlund anstälde handelsbetjenten Mauritz Edvard Pettersson och månadstjenaren Johan Martin Carlsson, hvilka skulle uppmäta reqvirerade ärtor; att då dessa, enligt vittnets och Freds åsigt, icke varit antagliga, såsom med korn uppblandade, Betzholz, instämmande i samma omdöme, vändt tillbaka för att derom underrätta Weanerlund, hvilken ock vid Betzholz återkomst varit honom följaktig till magasinet; att sedan Weenerlund der i en skofvel upptagit några ärtor och anmärkt, att de, enligt hans åsigt, vore utan fel, under yttrande tillika till Betzholz: I han i allt fall: icke annat att göra än att rensa dem, föranledde detta högljudd ordvexling emellan Weenerlund och Betzholz, derunder denne senare närmat sig Wienerlund och yttrat såsom orden fallit: Skall jag rensa ärtorna?; att vid detta tillfälle Wzenerlund, läggande armarne i kors öfver bröstet, knuffat till Betzholz först med armbågarna oeh omedelbarligen derpå med ena armen rakt utsträckt mot Betzholz bröst; att då Betzholz derefter btur gehänget uppdragit sin värja med slidan, Wenerlund fattat Betzholz i ena armen, under yttrande att -han icke Hade der att göra och att Wenerlund skulle bjelpa honom derifrån, samt att under fortsatt erdvexling, derunder Weenerlund fälde flera oqvädingsord, Betzholz dragit sig åt förstugan, hvarest vittnet, som stått midt emot dörren, i detsamma vittnet vändt sig utåt iakttagit huruledes Weenerlund med ena handen tilldelat Betzholz ett slag vid ena örat så att Betzholz vid tillfallet begagnade mössa falit af och med fart rullat utåt golfvet; vice korporal Fred: att sedan på sätt nästföregående vittne berättat, Betzholz vid ifrågavarande tillfälle, enligt aflemnad reqvisition å proviant inne i Winerlunds salubod, sagt sig skola proviantera och blifvit anvisad till spanmålsmagasinet, dit Betzholz, åtföljd af vittnet och omnämda personer, genast begifvit sig, hade Betzholz, som i likhet med vittnet icke funnit de anvisade ärtorna i befintligt skick antagliga, snart gått ifrån magasinet, dit han dock sedermera återkommit, åtföljd af Wwnerlund, för hvilken Betzholz då förklarade, att ärtorna icke kunde antagas förrän de blefve rensade; att i anledning deraf ordvexling uppstått, på sätt vittnet. Lenberg omtalat; att i detsamma Betzholz närmat sig Weenerlund under yttrande: Skall jag rensa ärtorna? Waenerlund med korslagda armar stält sig midt emot Betzholz, som å sin sida intagit samma ställning; att begge, uppretade, härunder vidare ordvexlat och slutligen Weenerlund, under utrop Lusbund, Fähund,, knuffat till Betzholz först med begge armbågarna och omedelbarligen derpå med ena handen rakt utsträckt mot bröstet på Betzholz, så han måst taga några steg tillbaka; att Wenorlund, som vidare oqvädat Betzholz och tilitalat denne i de ordalag vittnet Lenberg anförde, slutligen utgått iförstugan, dit Betzholz, efter att hafva väckt de närvarandes uppmärksamhet på att han blifvit öfverfallen, skyndat efter, under yttrande: Nej vänta, herre; nu är det jag som vill tala med er! och att ögonblickligen efter det begge sålunda kommit ut i förstuganm vittnet bemärkt huruledes Betzholz mössa med fart kommit rullande å förstugugolfvet strax sedan vittnet förnummit ljudet af slag i förstugan: