Aftonbladet – 13 juli 1858, sida 3

ww ——68—-3XHennnNwl.il EEHCCE—-E—ER mO årr-r—-E—Stäckt. Jag sade dem huru jag beslutit att med ens bryta med henne, och läste för dem konceptet till min sista biljett. Både Fantasio och Öeesar tyckte att jag tog saken alltför tragiskt. Att döma af hvad jag nyss berättat dem, måste Lilla vara rentaf ett barn, och något öfverseende borde visas henne. Hon torde ha varit litet kokett, men det bevisade icke hågot verkligt tycke för Beltoni. Om ett oskyldigt umgänge sådant som friheten på landet kunde ursäkta, hade förö sin natur, då beskrifningen derom, gick öfver hans orena läppar, var det icke hennes fel. Beltoni var en narr och cen skrytare, och hvad han sade kunde aldrig anses såsom allvar. Vi visste ej om hon icke hade drifvit gäck med hans fåfänga. I alla fall var brefvet, som jag hade skrifvit, kärft, bårdt och känslolöst, det dugde icke. Affärer af detta slag borde icke utföras skriftligen; jag måste få en öppen muntlig förklaring med Lilla och genom resultatet. deraf vägledas till mitt ytterligare beslut. Dessa skäl öfvertygade mig icke, förändrade icke mitt beslut att bryta med Lilla;! men de gjorde mig lugnare. Det var ei sådan tröst att höra mina vänner taga hennes försvar. Nå väl! Så skulle ske: jag skulle icke skrifva; jag skulle tala med henne och sjelf säga henne hvad jag hade på sinnet; det vore bästa sättet. Således — men detta skäl bekände jag icke ens för mig sjelf 0E skulle jag se henne än en gång. Kort derefter blef det åter vackert väder, och från Lilla kom ett bref, deri hon bad mig att möta henne i trädgården. Jag tog med mig paketet, som innehöll hennes bref och de andra småsakerna, samt begaf mig åstad. Det var en vacker novembermorgon, himlen var ren och solen varm och behaglig. Lilla var insvept i en dyrbar skinnkappa och såg strålande ut. Aldrig hade hon synts mig så älsklig. Hvilken björn jag måste vara för att. oroa. detta: rena och glada anlete!