Aftonbladet – 12 juli 1858, sida 2

upprörd. Mötet var mycket kort, och föga sades å någondera sidan; om jag skulle upprepa det lilla jag erinrar mig, skulle man deraf icke kunna fatta någon mening, såvida jag icke äfven skulle nedskrifva det som deråt Se en så djup betydelse för oss: blicken, ljuet af rösten, sjelfva tystnaden. Nej, intet skrifspråk har något tecken för sådant. Jag afstår från försöket, såsom omöjligt. Hvem hon var, hvilka hennes anhöriga voro, hvilken var hennes ställning i lifvet — huru hon lärt känna min hemlighet — om allt detta vet jag ingenting, och jag tänkte icke ens uppå att fråga henne derom. Jag vet blott att hon var oändligt skön och att hennes namn var Lilla, — ett vackert namn? Är det icke? — att hvarje dag, emellan klockan fyra och fem eftermiddagen, skulle hon promenera med sin bror på Santa Chiaras bastioner, och att jag hvarje dag måste gå att se henne. Åh, jag skulle visst icke försumma det, äfven om jag måste gå dit på mina knän och kyssa stoftet i hennes fjät! Detta var allt hvad jag visste. Det var ganska litet, och likväl brydde jag mig icke om att få veta mer. Jag var så lycklig. z Hon var längesedan bortgången, men ännu satt jag qvar på samma bänk der hon sutit; jag kände fortfarande den ljufva tryckningen af hennes hand; musiken af hennes röst ljöd ännu i mina öron. Alla spår till sinnesoro hade försvunnit, mitt hjertas slag VOoro lugna och en Jemäna som ett barns, en känsla af stilla sällhet genomträngde hela min varelse. Stjernorna tindrade klart, näktergalarne sjöngo ljuft, tusentals eldflugor glimmade i luften, hvilken tycktes vara uppfyld af kärlek. Det var likt en Elfdröm. Jag dröjde länge qvar der, insupande sällhet genom alla porer och kyssande rosenbuketten, som hon lemnat mig. När jag kom hem, blef min mor frapperad af min nöjda uppsyn. Hvad du ser vacker ut i afton, minfFälskling! sade hon, medan hon strök mitt hår