Aftonbladet – 12 juli 1858, sida 2

tadgansi11fsfmom.F2ästadgade skyldighet att pensionera folkskolelärare, öch beslöts, att komiten skulle ngå till Kongl. Maj:t med anhållan, att Kongl. Maj:t ville nämde lagrum på sådant sätt förklara. Rörande snkekassan önskade mötet, i fall det redan uppgjorda örslaget till reglemente för densamma gillades, att en årlig kollekt till densamma i stiftets kyrkor måtte begäras och underdånig hemställan göras, att denna kassa måtte få ställas under samma förvaltning som pensionsanstalten. I komiten invaldes: ordföranlen, hr pastor Petersson, skollärarne Ekström, Pettersson samt mag. Johansson. Suppleanter blefvo mag. Wulff, skollärarne Thunmark i Westerås och J. Eriesson i Arboga. Ordföranden ingick blott vilkorligt i komiten. . Mötet ansåg slutligen, att intet mera sammanträde behöfdes, utan att komiten egde att å dess vägnar vidtaga alla erforderliga åtgärder, hvarjemte den önskan uttrycktes, att tillfälle borde öppnas för närgränsande stift att förena sig med We-l. sterås stift om den blifvande pensionsanstalten. Efter mötets slut voro de närvarande folkskolelärarne församlade hos seminariiprefekten Petersson, hvarvid åtskilliga frågor rörande folkskolan diskuterades. — Vid val till kyrkoherde i Svärdsjö i Da!arne erhöll komministern derstädes pastor Liljenmark vära nog alla de afgifna rösterna. — Med anledning af dröjsmålet med utbe:alningen af löneförhöjningarne till universi:eternas embetsoch tjenstemän gör UpsalaPosten följande anmärkningar: Man har vid universitetet länge väntat, att statskontoret skulle tillställa vederbörande härstädes c xulär rörande de vid sistl. riksdag beslutna löneförhöjningar för akademiens lärare och embetsmän, och let är med en ganska naturlig förundran man erfar, utt nämde cirkulär ännu ej ankommit. Förrän detta skett, kan icke någon reqvisition å lönemedlen härfrån till statskontoret insändas. Förebråelsen för lenna försummelse drabbar dock icke statskontoret, atan ecklesiastikdepartementet, som uraktlåtit att hos statskontoret anmäla den beslutna löneförhöjninsen för universiteten, hvilket måste förefalla så mycet besynnerhgare, som öfriga depårtement för länsesedan lära bafva till statskontoret ingifvit sina annälningar angående vid riksdagen beslutna löneförhöjningar, och jemväl ecklesiastikdepartementet gjort let, hvad elementarläroverken beträffar. Hvad är då irsaken dertill, att rikets tvenne högskolor blifvit slömda? Böra universitetens lärare och embetsmän vänta på erhållandet af sina löner, eller behöfver cklesiastikdepartementet erinringar om hvad det har itt göra? — Någonting af ungefär enahanda art med !e olycksöden, för hvilka Bohus läns regemente inder dess sorgligt ryktbara marsch till Axevalla var utsatt, tyckes äfven ha träffat åt skilliga fördelningar af Uplands regemente unler deras tåg till öfningslägret på Ladugårds särdet, att döma af följande berättelse i tidningen Upsala: Regementet samlades och tågade kompanivis till Järfva, der öfverste och majorer mottogo hela styrkan den 14 Juni kl. 8 på morgonen. De nordligaste kompanierna egde en dagsmarsh till Upsala, hvarifrån -nligt marschrouten aftåget för dit församlade skulle ske den 12 på morgonen. De öfriga kompanierna illstötte under vägen, som derigenom för dem blef xortare. Upsala kompani aftågade dock från Polacksacken härstädes omkring kl. 11 på natten till den 12 och använde sålunda den återstående delen af nat:eh samt hela dagen den 12 på sin bestämda marsch sill byarne bortom Märsta, der inqvartering skedde. Denna väglängd utgjorde i medeltal 3!, mil. Dagen lerpå tågades till Thureberg, omkring 2, mil. Just som kompaniet der gjorde Hit stupade soldaten n:r 113 Frey, fick spasmodiska ryckningar och kongestioner it hufvudet samt var och förblef mållös, hvarföre han forslades till Thureberg. Mannen, som var af svagare kroppsbyggnad, hade hela den dagen gått utan packning, likasom flera andra af detta kompani, som klagat öfver trötthet och lidande. Någon läkare var icke tillstädes. Mannen dog inom två timmar, tydligen i följd af fatiger och solhettan. Lifkompaniet under kapten Hjalmar Hagbergs befäl aftågade från Upsala den 12 på morgonen och framkom efter nattrast till Silfverdahl den 13. Under marschen anmäldes för kaptenen, bland många andra såsom upptröttnade, äfven vice korpralen Hammarberg, som förklarade sig ej kunna längre gå till fots och vara sjuk. Denna anmälan hade dock endast till följd, att kaptenen Hagberg ovilkorligen befalde Hammarberg att gå, och det i teten för kompaniet, med hotelse tillika, att derest han icke fullgjorde denna befalloing, skulle hans vice korprals-distinktionstecken på aftonen afryckas honom, Mannen lydde, men vid framkomsten till Silfverdahl var han dödssjuk och måste derifrån forslas till garnisonssjukhuset i Stockholm, hvarest Hammarberg afled inom en eller två dagars förlopp. Ej heller vid Silfverdahl var någon läkare till hands. Hammarberg var en ovanligt stor och stark man, till yrket smed och sålunda mycket härdad samt i så goda ekonomiska vilkor, att han bättre än mången annan af gemenskapen kunde förse sig med nödiga förfriskningar. Man lärer numera vilja förklara hans lidande vara kolera, men ögonskenligt har det uppkommit endast af öfveransträngning och solstyng. Här kunna vi ej heller förtiga det oskicket, att kapten Hagberg, som sålunda erfor sitt kompanis lidanden och så strängt, att icke säga omenskligt, hotade att bestraffa Hammarbergs oförmåga att gå, utdelade dessa befallningar från ryggen af sin häst, på hvilken han sjelf red, tvärtemot reglementsföreskrift och i strid med den föresyn för truppen, hvilken han så strängt ålade en vice korpral att lemna. I öfrigt hafva både vid dessa och de öfriga kompanierna under marschen många andra soldater dels afsvimmat, dels nedfallit, dels lagt sig utefter vägkanterna samt måst vidare forslas å trossen; för ännu flera hafva kamraterna jemte egen måst bära deras packning, och största delen fick sina fötter alldeles blodiga och förstörda, så att vid framkomsten till Ladugårdsgärdet en stor mängd var antingen alldeles icke eller ock föga tjenstbar. Till skildringens fulländande hörer, att under hela deuna marsch till Järfva saknades, såsom vi redan sagt, icke allenast öfverbefäl, hvilket må vara öfverensstämmande med reglementet, utan äfven läkare och medikamenter, hvilka nu så väl behöfdes. Är äfven detta senare öfverensstämmande med reglementet, så är det likväl uppenbart stridande mot nödig omtanka och försigtighet, särdeles under en så ovanligt hög och olycksbringande temperatur, som dessa dagar var rådande, då Celsii termometer i skuggan uppgick esomoftast till 28 å 30 grader och i solsticket, för hvilket den tågande truppen var utsatt, ända till 40 grader. Det fordras i sanning krafter och vanor, som ej kommit nordbon till del, att, under en sådan hetta, marschera ända till 3, mil, i trupp, med särdeles tung packning samt de fullkomligt ändamålslösa pickelhufvorna på hufvudet och uti kläder af tjockt kommiskläde, ehuru åtminstone permissionerna af detta tjocka kläde, fodradt dessutom med buldanartad tjock väf, väl utan våda för den militäriska ordningen och disrinlintn harda reolementsenliot kunna. vid dvlika