Aftonbladet – 10 juli 1858, sida 3

Jag älskade till och med korna, hvilka lugnt betade i solskenet. En gammal qvinna kom fram till mig och begärde en almosa. Hennes man låg sjuk i hospitalet, och hon var utfattig. Detta ord lät uti mitt öra som ett missljud, nästan som en förebråelse, Bör någon vara olycklig på en sådan dag som denna? Se här, min goda qvinnal och jag gaf henne alla de småpenningar jag hade hos mig. Om jag hade varit rik, skulle hon åtminstone ha haft bröd för alla sina lifsdagar. Jag skulle ha velat göra det, och jag sade henne det. Hon såg på mig halft tacksam, halft förvånad. Det är en vacker dag. Är det icke så, min goda qvinna? Godt väder nog för att så säd, om det bara varar,, svarade hon med en tvifvelaktig skakning på hufvudet. Om det bara varar! Hvarföre skulle det icke det? Hvad gammalt folk, äro fulla af elaka aningar! Hvem kan min okända vara? Af hvad stånd? Af hvad slag hennes skönhet? Att hon var intagande var en afgjord sak; är hon blond eller. brunett, lång eller kort, smärt som en få eller majestätisk som en Juno? Sådana voro de frågor jag gjorde mig sjelf för hundrade gången under min vandring, och hvilka för hundrade gången förblefyo obesvarade; men förnämsta gåtan, den som icke lemnade ens det minsta rum för gissning, var: Huru kunde hon ha fått veta min hemlig. het? Kunde hon tillhöra orden? Jag hade hört Fantasio mer än en gång siga, att fruntimmer stundom deruti intoges. Men om det var fallet, var det troligt att hon skulle ha motstått frestelsen att låta mig veta det, hvil-. ket hon kunde göra medelst det enklaste skrifna tecken, att hon var en Kusin? Förmodan att hon hörde till förbundet löste icke syårigheten, iy redlemmarne kände icke hvarandra. För ett ögonblick föll det mig in att min hemlighetsfulla korrespondent vär ingen annan än den till fruntimmer förklädda do?