Aftonbladet – 10 juli 1858, sida 3

O låga prosa! Middagsmåltiden! Hvilken kan tänka på att äta.middag, då han har i hjertat all honung från Hymettus, är mättad af nektar och ambrosia? Under detta soliloquium gömde jag det dyrbara brefvet vid mitt hjerta och gick ned. Vid dörren till matsalen stod Santina och såg vresigt på mig. Jag kände hennes besynnerliga sätt att uppföra sig och gaf icke akt derpå. Jag var alls icke hungrig och kunde ej äta. Jag längtade efter att måltiden skulle taga slut och att jag åter skulle få vara ensam med min hemlighet. Ändtligen stego vi upp från bordet, och jag var fri. När jag åter var inne i min kammare, stängde jag in mig, tog fram det kära brefvet, lade det på bordet framför mig och satt der, stirrande deruppå, som om mina ögon ville frambesvärja den sköna skrifvarinnans förnamn, tillnamn och adress, Men som orden förblefvo orörliga, och det icke var någon anledning till någon underbar omflyttnin, bland bokstäfverna, blef jag snart trött vid detta fruktlösa betraktande; jag tog derföre min hatt och gick ut. Jag vandrade rakt fram, utan något mål, likt en sömngångare, men skyndade framåt med en ifver, som om det varit ett ärende hvaraf lif och död berodde. Menniskoskepnader rörde sig omkring mig, likasom i ett töcken, och-ja urskilde ingen enda. Slutligen såg jag att jag var ute på fria fältet och allena. Här saktade jag min gång och vek in på en enslig stig. Det var i början af April. Luften var klar, rönskan så frisk, solen så lysande, Icke ingre sedan än i går såg allting så kallt och vinterlikt ut. Hvilken undransvärd förändring! Hell dig, ljufsa natur! Aldrig har jag beundrat dig så mycket, aldrig har jag känt dig så innerligt som i denna stund. Ar du verkigen mer älsklig än vanligt, eller är det d g ädje jag bär i mitt hjerta som utbreder öfrå dig denna sköna kolorit? En känsla af oändlig ömhet flödade öfver hela min varelse,