Aftonbladet – 10 juli 1858, sida 3

hufvudstad. LITTERATUR. (Insändt.) Vet du hvad prest är? Förra delen. Upsala, Wahlström komp., 1857. N I Aftonbladet omnämdes nyligen bland uti kyrkligt hänseende betecknande litterära företedlser under årets lopp En historisk forskande blick på bibel, kristendom m. m. I ofvan anförda skrift finner man en annan i samma hänseende märkvärdig litterär produkt, som uti flerfaldiga hänseenden kan ställas bredvid den sistnämda. Emellertid är nyssbemälda skrift icke, likt denna, ett verk af någon bland dem, som kyrkan i alla tider betecknat såsom gudlösa eller otrogna, utan tvärtemot af en bland dem, som sjelfva räkna sig för de utvalda. Icke i anseende till läran, ty uti detta hänseende är författaren, liksom i allmänhet alla läsare,, en trogen anhängare af det dogmatiska systemet, utan blott i anseende till dess angrepp mot presterskapet är alltså denna skrift att föra ibland kyrkliga oppositionsskrifter, men drifver i sistnämde hänseende åter sin opposition till den mest radikala fanatism som någonsin varit synlig. Boken är tillegnad Sören Kirkegaards minne och är uppenbarligen allranärmast framkallad af denne frejdade mans bekanta uppträdande i Danmark. Sin egen ställning till honom betecknar författåren sjelf sålunda: Hans (Kirkegaards) kamp gick endast ut på att nedrifva den officiella kristendomen och göra den till det den är, en kristnad hedendom — hans hugg måttades åt det officiella presterskapet; men prestembetets id, såsom okristlig, vidrörde han aldrig.. Författaren vill således ansluta sig till Kirkegaard som en fortsättare af hans verk. Just detta nyssnämda, hvilket Kirkegaard lemnade ogjordt, vill han fullgöra. Man kunde dock af de första bladen uti hans bok tro, att det blott är emot den falska gammaltestamentliga iden om prestadöme, hvilken icke allenast i den grekiska och romerska, utan jemväl i mer än ett protestantiskt kyrkosamfund har innästlat sig, som författaren ifrar, Han uppdrager — hvilket dock ganska många ända ifrån reformationstiden hafva gjort -en bestämd och fullt riktig skilnad emellan G. T:s presterskap och N. T:s lärarekall. Han visar, att genom kristendomen det förra presterskapet, i sin egenskap af medlare och en mellanlänk mellan Gud och det öfriga folket, till sin id blifvit afskaffadt; att, då vi genom Kristus alla bafva lika tillträde till Gud, ingen bland dem, som med full rätt skola bära det kristna namnet, i sjelfva verket kan stå framom de -andra i helighet, samt huru ett presterskap, betraktadt såsom en utom eller öfver försanfingen stående makt, följaktligen är i strid mot kristendomens väsende. Så till vida kunna vi icke annat än fullkomligt instämma med författaren. Härutinnan har onekligen en ganska vigtig sanning blifvit uttalad, som, änskönt ingalundå ny, emellertid behöfver upprepas och inskärpas. Men bärvid stannar dock icke vår författare. All presterskap är enligt hans förmenande ett ormaslägte och ett ogräs, hvilket djefvulen utsådde i Kristi himmelska säd. Han görsig stor möda att visa — ty i författaren igenkänner man en lärd, som, med en nykläckt students vanliga linguistiska kunskaps förråd, kan läsa N. T:s grundtext med tillhjelp af en ordbok — att samtliga ställen i N. T., der benämningen prest blifvit tillagd läroembetets innehafvare, lida af en felaktig öfversättning, som skett af berådt mod, med vett och vilja, i det det grekiska ordet presöyteros, hvilket egentligen betyder gammal och var den titel, med hvilken den kristnas kyrkans föreståndare vid kristendomens första upprinnelse betecknades, på många ställen blifvit tolkadt med prest För vår del vilja vi härvid blott, anmärka: med detta ståndareskap förbands, från början lärarekallet inom kyrkan. ; Ja, sjelfva ordet prest är intet annat än ett germaniskt sammandrag af prosbyters, ehuru, härmed visserligen gammaltestamentliga föreställnin gar hade förbundit sig, långt innan kristendomen öfvergick till Germaniens folk. Men lemnande denna lärda beståndsdel uti författarens arbete, må vi nu ytterligare tillse, huru han bedömer presterskapet och dess kall. Nu skulle, vid närmare undersökning af kristendomens väsende, tilläfventyrs ådagaläggas, att kristendomen ännu uti få fall, om ens i något enda, blifvit så förverkligad, att han afklädt sig alla främmande elementer ; men om än ofullkomligt fattad, har han dock icke desto mindre vavit ett vigtigt fostringsmedel för vårt slägte och sammaledes äfven de med honom förbundna institutioner. Äfven påfvedömet har under medeltiden varit ett vigtigt fostringsoch sammanhållningsmedel för vår verldsdels då ännu halfvilda barbariska folk. En historisk rättvisa fordrar, att man bedömer hvarje sak med hänsyn till de förhållanden, hvarunder den uppstått, och med hänsyn till denna tids tillstånd och behof.. Men för vår författare äro alla historiens lärdomar och den historiska utvecklingsgången fullkomligt främmande. I likhet med förf. till En historisk forskande Blick m. m , är denne äfven bekajad med ett dualistiskt åskådningssätt. I allt det, som afviker från idens renhet och fullkomlighet, ser den förre blott låga ränkor och planer, denne förf. åter ett verk af en personlig djefvul, men huru äfven det relatift ofullkomliga kan, såsom lämpligt för en viss kulturgrad, blifva ett vigtigt medel för vårt slägtes fostring i någon viss period, är för dem båda ett fullkomligt främmande betraktelsesätt. Vi lemna nu den frågan derhän, om icke kyrkan genom sitt dogmatiska system sjelf bidragit i någon mån till att nära och ännu närer ett sådant mot all historia stridande betraktelsesätt, och återvända nu till vår författares bedömande. Han framkastar först den frågan, om icke presterna, ehuru prestinrättningen endast är ett af djefvalg utsådt ogräs, dock gjort meånskligheten något gor Härpå svarar han, att, om de gjort detta, de likväl icke gjort det såsom prester. Han frågar vidare, om ej de fortplantat kristendomen? Denna fråga besvarar han med ett rent nej. De hafva tvärtom i alla tider varit, äro det än och måste så förblifva, de, hvilka till följd af deras (sin?) egen falska och emot kristendomen stridande ställning, så mycket i ESSER ESKO ENTER RES Lato O låga prosa! Middagsmåltiden! Hvilken . AR a 292 11