Aftonbladet – 10 juli 1858, sida 3

misshagar honom och hvad han är rädd för och genom förenandet af alla de skilt; fakta hr Rarey samlat under sin lifslånga er farenhet har han sammanfattat en teori, son hvilar på de skarpsinnigaste iakttagelser oc som han leder i bevis och utför med en s: ofelbar skicklighet och fulländning, att v frukta, det få af hans elever lycka: uppnå samma fullkomlighet, äfven efter at hafva blifvit invigda i vetenskapens hela fri mureri. Det enda i ämnet, som är att be klaga, är att hr Rareys pekuniära intressen och enkelheten af hans metod göra det nödvän digt att endast de få gynnade, som blifv: hans lärjungar, skola hafva fördelen af hans beundransvärda undervisning. Den stora grund: valen för hans system är den omsorgsfulla tåliga, skickliga tillämpningen af foglighetens princip, som hr Rarey segrande bevisar ut öfva mera makt öfver den stolte och eldigt hästen än alla ridspön, sporrar och kapsonei i verlden. Men för att med framgång tilläm: pa denna princip på hästen, måste menniskar sjelf först vara undervisad, det vill säga, man måste i första rummet tämja och humanisera sig sjelf. Sinnelaget måste vara saktmodigt som ett helgons, handen lätt som en qvinnas; man måste hvarken svära, eller ryta, eller stampa eller begagna ohöfliga ord, och derföre är ett sålunda grundädt system beräknadt att utöfva ett allmänt stort moraliskt inflytande i fall det skulle tillämpas i vidsträcktare mening. Det är af denna orsak att beklaga, att den nya lärans älskvärde, originelle och särdeles intelligente apostel är tvungen Att åt disciplar spara Hvad som för menskligheten ämnadt var. Det synes som om hr Rarey hade tillbringat den tidigare delen af sitt lif istaten Ohio, hvarest han hade godt tillfälle att ofta studera hästens naturanlag både i egeuskap af husdjur och nyss fångad vild i gräsöknarne. Redan i barndomen kunde han beherska hästar, som trotsade de starkaste och mest erfarna beridares bemödanden, och från nämde tid till den närvarande har han cgnat hela sin intelligens åt denna sak och framträder nu för publiken, erbjudande, som vi tro, en fullt säker framgång att lyckas tämja den vildaste häst, göra honom spak som ett fruntimmers passgångare, och allt detta utan ringaste ansträngning eller utöfvande af minsta grymhet emot den fyrbenta lärlingen. Låt alla dem, som hafva hästar, eller till och med barn att handleda, lägga på minnet att godheten är det verksammaste, hittills uppfunna medel att underkufva upproriska sinnen, och låt dem, genom påminnelsen om att Alexander timde Bucephalus endast genom att varsamt vända hans hufvud från solen, bereda sig att tro de underbara resultater, hvilka hr Rarey utlofvar genom tillämpningen af mildhet vid de ädlaste af våra fyrbenta vänners och tjenares uppfostran. Under loppet af den högst intressanta föreläsning, som hr Rarcy böll i går och som gjorde så mycket mera intryck genom att afgifvas på ett naturligt och okonstladt sätt, samt åhördes med den inre öfvertygelsen, att talaren sjelf trodde på hvart enda ord som han yttrade, fästade han uppmärksamheten vid det faktum, att de okufligaste hästar i verlden vore de i Södra Amerika, hvarest de fångas medelst ett slags snara och styras med sporren; och att de läraktigaste och lydigaste vore de arabiska, hvilka af sina vilda beduinska herrar behandlas såsom vänner och kamrater, dela deras enkla måltid och ofta sofva tillsammans med deras späda barn. Hästen, sade han, är ett djur af ädel organism och cger vida högre begrepp än hans herre vanligen tillräknar honom, någon gång mer än nämde herre. sjelf skulle kunna skryta med, och för att bringa honom till fullkomlig underdåni het på ett menskligt sätt, vore det nödvändigt att behörig uppmärksamhet egnades åt dessa begge punkter. Den beryktade .Oruisern (kryssaren) infördes nu och bar på sin kropp mer. än ett märke efter de skador han hade ådragit sig sjelf innan han gjorde hr Rareys bekantskap; men nu följde han, from som ett lam, sin lärare genom arenan, likt en hund, stannade när han pekade med sitt finger, lade sig ned när han tillsades derom, uppsteg igen när han erhöll tillåtelse, och detta allt på ett så godlynt sätt, som om en önskan att vara förbindlig vore hans enda bevekelsegrund och som om den nu så foglige Cruiser vore alldeles okunnig om att sådana saker som ridspön och sporrar funnes till i verlden. Hr Rarey företedde en förfärlig samling af de verktyg, såsom jernkedjade betsel och nosgrimmor, hvarmed Cruisers förste lärare hade sökt bringa honom till förnuft, och angaf ett eller två intressanta drag af hans egen första bekantskap med det då så våldsamma djuret. Cruisers vana var, synes det, att skrika och gnägga vildt, då någon närmade sig honom, att med föterna skrapa sönder sin spilta till svafvelstickor och försöka bita och förstöra hvario lefvande varelse i sin närhet. När han skulle fodras eller vattnas, var hans skötares första företag att medelst inkastande af en lång stång senom stalldörren, vid hvilken fienden siod, bereda sig säkerhet, hastigt inlägga fodret, stänga dörren och skynda undan så fort som möjligt. Hr Rarey ändrade detta i ett ögonolick. Han befalte att stalldörren skulle öppvas på vid gafvel, presenterade sig enligt sin metod för sin nye vän, utan en minuts dröjs-. nål, och efter en half timmas förlopp hade len okuflige Cruiser kunnat ridas af ett barn, xunde, lugnt lyssna till slagen på en trumma ich skulle utan fruktan 1244 ocalfua frn Clan