Aftonbladet – 10 juli 1858, sida 3

minon; men jag förkastade med afsky denna tanke. Var det icke en profanation att tro den korta dominons stora fötter tillhöra min elfdrottning, för hvilken, det var jag viss uppå, Cendrillons toffel skulle vara för stor? Dessutom var det, genom aila mina föregående iakttaganden, utom all fråga att den korta dominon var en karl. Det var skada att hon icke hade undertecknat något kristningsnamn. Då hade jag åtminstone haft någonting af henne att tillbedja. Huru besynnerligt var icke mitt öde att sålunda öfvergå från hemlighet till hemlighet? I alla händelser skulle denna dagens bli uppenbarad i morgon eftermiddag. Hvad än hon måtte göra för att förblifya obemärkt, var jag säker på att jag skulle kännaigen henne; jag skulle ha lodjursögon. Hvilken sällhet att känna igen henne, att säga till henne: Ja, ja, det är ni, jag känner det på mitt hjertas slag; — att se hennes förvirring, att för första gången höra ljudet af hennes röst! Under sådan längtan och sådana föreställningar tillbragte jag. återstoden af dagen, den sällaste i min Iefnad ty ingen sällhet är så stor som den anade. Men det är beklagligtvis bestämdt att ingen oblandad sällhet skall finnas här på jorden. När jag åter genomläste brefvet innan jag gick till sängs, häpnade jag betydligt öfver något hvaruppå Jag om morgonen knappt gifvit akt, eller som jag snarare med flit öfversett. Det liknade ett af dessa sår, hvilka man icke. märker under stridens hetta; men af hvilka u smärtan låter känna sig då blodet begynner att kallna. Jag kunde nu ej tillsluta mina ögon för ett staf-fel, ett stort fel Samma ord var två gånger orätt stafvadt (en svår omständighet), med dubbelt i stället för enkelt r. Dessa två bokstäfver stirrade mig i ansigtet och gjorde mig obelåten. Det var en droppa ättika i min nektar-skål, ett skrynkligt rosenblad i min sybarit-bädd. Jag kunde icke få ifrån mina ögon dessa två olyckliga 7, som förföljde mig-äfven i mina. drömmar,