Aftonbladet – 10 juli 1858, sida 3

vridande sig i hvarjehanda fantastiska skapnader och omsväfvande mig likasom små onda andar. Påföljande morgon var min första tanke naturligtvis mitt möte på eftermiddagen, och som jag kände mig något skygg vid tanken att spatsera alldeles ensam igenom Aequasola för att uppsöka min obekanta skönhet, föl det mig in att taga Alfredo med mig, hvilket jag visste att jag kunde göra utan ait låta honom veta min hemlighet; ty jag hade föresatt mig att icke yppa den för någon. Det kostade på mig att ha en hemlighet för mina bästa vänner — det var den första — men tystlåtenhet hade blifvit mig så allvarligt ålagd, att jag icke kunde annat än känna mig af hedern bunden att åtlyda befallningen. Jag gick till Alfredo och sade blott till honom, att vi skulle göra en promenad på eftermiddagen, och att han skulle vänta på mig. Det sägs, att af två vänner är den ena alltid offret. Denna sägen torde vara sann i så måtto, att af de två är den ena i allmänhet den som följer den andras ledning. Ur denna synpunkt torde Alfredo kunna kallas mitt offer. Han plägade aldrig fråga hvarthän vi skulle gå, eller hvarföre vi hellre gingo den ena vägen än den andra, eller huru länge vi skulle vara ute, eller någonjag dylikt; han lät mig alltid bestämma det. Klockan var knappt tre när jag infann mig hos honom, Min toilett var enkel, men oförvitlig; min hatt, en vigtig artikel för mig, klädde mig väl och visade mina svarta lockar till deras fördel. En hvit camelia, tillräckligt stor att bli sedd på afstånd, prydde mitt knapphål. Alfredo var färdig. Vasserral sade han när han fick se mig, hvilken vacker blomma! En skön camelial Vi begåfvo oss ut. Tio minuter före klockan fyra voro vi i Acquasola. Det var söndag, och allga tl höger, den mest besökta, var redan upptyld af folk, Vi gingo der flera hvarf fram och tillbaka, Jag såg fruntimren noga i ansigtet