Aftonbladet – 10 juli 1858, sida 2

åtskilliga ställen. Vår vägvisare, hvilken hade försvunnit, syntes åter och bad oss följa sig, hvilket vi gjorde. En rörelse på venstra sidan af torget uppstod på en gång ibland de lefvande skuggorna, hvilka .skingrade sig, tilldess vid ordet halt från vår vägvisare alla stannade. Der voro fyra särskilta små grupper, vår egen inbegripen, stående på kort afstånd från hvarandra, inalles femton personer. Jag räknade dem, men var icke i stånd att igenkänna individer insvepta i sina kappor och under nattens mörker. En kort paus. Klockan började att slå tolf i Carignanokyrkan nära derintill. Vid första slaget sågs en lång, dittills i en mörk vrå undangömd figur framträda, liksom ett spöke ur jorden; med ihålig röst uttalade han följande ord: Bedjen för x x x från Cadix själ! Han är af den höga Vendita dömd till döden för mened och förräderi emot orden. Innan tolfte klockslaget har bortdött bar han upphört att lefva. Klockan slog långsamt, Ljudet af sista klockslaget vibrerade ännu i luften, då rösten tillade: Skingren er! och hvarje grupp aflägsnade sig. Hvad verkan detta uppträde — visserligen väl uppfördt, endast alltför väl — må ha haft å de öfrige åskådarne, hade jag aldrig tillfälle att få veta; men den alltför påtagliga melodramatiska tillställningen misslyckades helt och hållet i afseende på oss tre. Det kunde måhända ha varit annorlunda, om icke vår inbillningskraft hade på förhand varit uppdrifven. Såsom det var, sågo vi vid första blicken, att hela denna blodiga historia Gud ske lof var blott en digt, och att om vår Kusin från Cadix icke råkade ut för värre missöden än det som omnämdes af den graflika rösten, kunde han lefva ännu många Herrans år. Således hade denna ändlösa dags själsrörelser, denna hemlighetsfullhet, detta beväpFlera tusenn, aFlera töseur, svkrade Fantasio, smen dåt Fantasio, men det är troligt, att det är särskilta samlingar på nande egt rum blott i ändamål att figurera 4