Aftonbladet – 9 juli 1858, sida 2

aldrig ett enda ord af vårt samtal, som hon följde med uppmärksamt intresse. Sällan tog hon del deri, men alltid, när hon gjorde det. med någon mycket originel anmärkning. Allt i hennes anletes uttryck och hennes skick röjde en natur full af passionerade känslor, arbetande under en yttre återhållsamhet. Med undantag af Alfredo och Sforza hade vi få besökande. Min far, som icke hade tycke för landet, kom sällan till oss, — kanske en gång på fjorton dagar. Hvad beträffade morbror Giovanni och min äldste bror, hvilken senare hade fått god praktik såsom lagkarl, voro de mycket qvarhållna i staden af sina göromål, undantagandes om söndagarne, då de kommo och tillbringade dagen i San Secondo. Men vi gingo ofta in till staden, hvilket var en och en half timmas promenad. Caesar, Fantasio och jag gingo oföränderligen alla tre tillsammans in och åtföljdes ut igen. Jag blef således icke litet förvånad, en morgon, att finna, det de hade helt tidigt begifvit sig in till staden utan at derom underrätta mig. De återkommo på aftonen utan ett enda ord till förklaring. Några dagar derefter gingo de på samma sät bort. Jag blef mycket orolig häröfver, men sade ingenting. En annan dag öfverraskade jag dem oförtänkt i ett mycket lifligt samtal; de afbröto det plötsligen, när jag nalkades dem, och syntes förvirrade. Vi talade ofta politik, såsom förut, men jag märkte, att namnet Carbonari aldrig gick öfver deras läppar. ej mer än om Carbonari aldrig funnits till. Utan tvifvel är det sökta funnet, den betydelsefulla gåtan, som vi i flera månader jagat efter, är ändtligen löst; men hvarföre berätta de icke för mig de goda nyheterna? Misstro de mig? Omöjligt. Hvad behöfver jag bry min hjerna härmed? Om de icke vilja tala, är det derföre att de icke våga tala. Jag äf.