Aftonbladet – 9 juli 1858, sida 2

förena det angenäma med det nyttiga, frisinthet med sin rätt och sina anspråk? Hans vackra, sjelfständiga åsigter kunna af herrskaren sjelf ses med välbehag, såsom bidragande att stadga törtroendet till hans ätt. Gårsjelfständighet. n för långt, behöfver han endast gifva honom en sysselsättning för att binda honom vid den bestående regeringen; derigenom erhåller den förut på afstånd stående prinsen tillfälle att pröfva utförbarheten af sina grundsatser, han måste antingen bidraga att återställa enhet i familjesyftena, eller också ser han, om han med oförrättadt ärende träder tillbaka, förtroendet till sin -insigt, duglighet och makt förminskas. Om den kejserliga kusinen icke förstode skicka sig i sin nya ställning, så hade han gjort sig skyldig till ett fel då han mottog densamma; hans anseende kan taga törn på den dubbla klippan, så att det visar sig att man öfverskattat antingen hans inflytande eller hans duglighet. Kejserliga regeringen vågar deremot föga på försöket. Om prinsen icke kan bibehålla sig, skall ingen få sämre tankar om -bonapartismen för det; antalet af kejsarnes anhängare skall icke förminskas, utan på sin höjd antalet af. dem, som hoppats något bättre af den yngre linien, men hvilka icke bilda något väsentligt stöd för upprätthållande af det nuvarande tillståndet. De grundsatser, hvarpå det närvarande väldet i Frankrike är fotadt, tillåta så ringa förändringar, att det på sin höjd kan blifva fråga om att tid efter annan släppa efter, tid efter annan draga till tyglarne, men deremot alldeles icke om att taga af på någon ny väg. — Det är den nuvarande regeringens öde att hon städse måste åstadkomma och föranstalta något nytt, alldenstund man nu en gång vant sig att fordra nya vittnesbörd på den företagsamma anda, som grundat henne, för att tro på fortvaron af hennes kraft. Att tillfredsställa sådana fordringar, måste för alla regeringar falla sig särdeles svårt. För franska regeringen är också förlägenheten stor och beständig; de små scenförändringar som. ega rum, sådana som t. ex. de sistå dagarne timade, efterlemna, så fort de väl blifvit verkstälda, städse det intryck, att snart åter någonting måste föranstaltas.