Aftonbladet – 9 juli 1858, sida 2

?samhet. Men å andra sidan finnes ingen, som är alliansen mera tillgifven än han; inI ?gen låter mera rättvisa vederfaras den kejserliga regeringens vishet och lojalitet. Lord I ?Brougham är en man, som känner Frankrike tillräckligt för att älska det, och som vistats der länge nog för att vara så godt jsom fransk medborgare.? Ett annat franskt blad, Courrier de Paris?, ) vågar till och med säga några vänliga ord åt I Turkiet, ehuru det iakttager den försigtighe.Iten att anföra dem såsom yttrade af en hög I) turkisk embetsman. Emellertid, huru stämningen för dagen än må skifta, visar det sig, att Frankrike under det nuvarande kejsaredömet, likasom under flera föregående regimer, i hög grad är föremål för allmänna uppmärksamheten. Man har helt nyligen haft ett särdeles i ögonen fallande exempel derpå, då man fann hela den europciska pressen uppfyld med betraktelser öfver betydelsen afinrikesministersombytet i Frankrike. Likaså-har prins Napoleons inträde i ministeren ådragit sig icke ringa uppmärksamhet, och en tysk tidning anmärker med anledning deraf ganska riktigt, att Frankrike under de sista sjuttio åren haft privilegium att blifva af utlandet iakttaget med outtröttlig uppmärksamhet. Öfverallt talar och skrifver man hela året igenom om Frankrike, medan på de öfriga fastlandsstormakterna knappast belöper sig en ledande artikel i Times under den längsta sommar. Liksom för naturforskaren ingenting är litet eller obetydligt, så aktgifver man på hvarje tilldragelse i Frankrike, anI ställer betraktelser deröfver och förvarar den i minnet, samt betviflar icke, att dess betydelse i utvecklingens kedja en gång skall visa SIGN EOftan, fullföljer nämde tidning, går man dock för långt i sina tydningar och förmodar väsentliga förändringar der blott vexlingar inträffat. Till ett sådant misstag skulle man helt visst nu göra sig saker, om man uti Espinasses afgång och Delangles utnämning till hans efterträdare, äfvensom i prins Napoleons inträde i den nydanade ministeren för Algier och kolonierna ville se en epok i den Å kejserliga regeringens historia. Hvad har prins Napoleons förflutna lif att uppvisa, som berättigar till den slutsats, att hans närvaro i styrelsen skulle beteckna inslåendet af en ny Triktning? Han har hittills uppträdt såsom den organiserade demokratiens, förkunnare, hans namn är en flagga, som hans familj vid högtidliga tillfällen upphissar; men hvar har det visat sig, att han eger någon egen regeringsplan eller kraft och anseende nog för att genomdrifva en egen mening? Det tillfälle, då man fästat största vigt vid hans namn, var .J under kriget, då den skrift utkom, hvari krigföringen klandrades af en fransk generalsTperson, och hvilken skrift man ansåg härröra från prinsens omgifning. General Espinasses åtgärder i Dobrudscha hade så föga behagat honom, att han fordrade sitt afsked; men kejsaren erinrade honom om de pligter hans rang ålade honom, och han qvarstannade tills vidare. Det sätt, hvarpå hans vänner Tgåfvo sitt missnöje luft, kunde icke ingifva någon hög tanka om hans inflytande i Tuilerierna. Sedan i nämde skrift på ett målande Jsätt blifvit beskrifvet huru kejsaren, ensam i Åsitt arbetsrum, lutad öfver kartan och med Å kompassen i hand, kommit på tanken att föTretaga en Krimexpedition, med egen hand ut: Jarbetat planen till densammas utförande och, utan att derom rådföra sig med någon, icke Jens med de engelske ministrarne, afskickat Åden till marskalk S:t Arnaud, slöt den till Ihans maj:ts regering, stälda flygskriften, som utkom då knappast en tredjedel af belägrinÅgen ännu var utförd, med följande kraftiga d satser: Den hittills följda vägen är falsk och Hleder till en afgrund; den måste derföre öfvergifvas. Expeditionen till Krim är en dårskap, som måste öfvergifvas. Tiden skyndar, Frankrike är oroligt och upprördt. Tyskland dT inkallar sitt landtvärn: mot hvem? Kejsaren Å behöfver blott gifva ett tecken, uttrycka en d vilja. England, bearbetadt i det inre genofn en ung, ny, oemotståndlig kraft, skall följa honom till verldens ända. Monitören förklarade då, att man lögnaktigt uppgifvit en fransk officer såsom flygskriftens författare, då den Åfastmer var skrifven i ryskt intresse. Prins Napoleon måste ingifva en anhållan, att franska sändebudet i Brässel skulle yrka åtal å boktryckaren. I Prins Napoleon må nu i mer eller mindre Igrad vara ansvarig för denna skrift, så är dock så mycket säkert, att uti densamma talade icke en man, som egde eller var nära datt ernå inflytande i regeringens rådslag. Om han nu fått sig uppdraget ledningen af ett I regeringsdepartement, så lärer väl detta icke I ha skett för att tillgodogöra hans egendomliga idger. Det är en mycket gammal företeelse, men:som likväl icke ännu förlorat sin T lockelse, att herrskarefamiljer ega en medlem, d för hvilken regeringens gång icke är frisinI nad nog. Att bevisa och att öfvertyga verlden, att den morske prinsen icke menar så Jallvarsamt med sin frisinthet är omöjligt just I derigenom, att det handlar om någonting obeÅstämdt, något sväfvande; likväl må verlden Å ha aldrig så många gånger blifvit bedårad på dylikt och det vara än så kunnigt, att mångdfaldiga herrskare icke motsvarat de stora förboppningar man på förhand fästat vid dem, så. fortlefver dock alltjemt uti lifvets varma fjordmån det friska hoppets rot, och plantan. trifves alltför väl för att man icke skulle så hennes Äfven kan dervid så pass mycken sanning förefinnas, att man alldeles icke kan säga, att någon blir bedragen. Hvarföre skulle icke en prins kunna nn SR VE FER a