Aftonbladet – 7 juli 1858, sida 3

tinska tentamina och kriakorrigeringar, hade egnat sig åt poetisk produktion, skulle han utan tvifvel ha kommit att gå i en riktning, jemförlig med den, som. i Danmark bland annat representeras af P. Möller, PaludanMiller, Hertz och Heiberg i vissa af deras arbeten, och till hvilka nu äfven Schack slutit sig genom det arbete, hvarmedelst han så lyckligt debuterat såsom estetisk författare. Att ett arbete som detta likväl föga skall behaga filisterna, de studerade så väl som de ostuderade, är helt naturligt, liksom det icke heller kan förundra någon, om det skulle synas såsom en galenskap och en förargelse för de alldagliga trantarara-romanernas och klingklang-poesiens heroer. Den, som har smak för det slag af romanlitteratur, som endast innehåller en hop yttre händelser och äfventyr, utan rim och reson kastade om hvarandra, eller på sin höjd tama och matta skildringar af passionernas utsida, kan icke gerna känna sig uppbygd af en genomförd skildring af anomalier på själslifvets område, af inre strid för den andliga sjelfuppehållelsen, der vanvettet står hotande såsom resultatet af sådana konflikter i andens verld, hvilka den menskliga-tanken och viljan af brist på tillräcklig spännkraft icke kan bli herre öfver. Den,som påstår att de typer författaren tecknar äro helt och hållet tagna ur luften och icke ega någon motsvarighet i vårt tidehvarf, som just utmärker sig för fantasifattigdom och materialism, har icke mycken blick för lifvet. Ytterligheterna beröra hvarandra här såsom i så mycket annat; vid sidan af den krassa materialismen finner man i vår tid så mycket tomt, kärnlöst och till andlig sjelfförintelse ledande fantasteri, och det händer icke sällan att de7 vildaste fantasterna sluta med att bli de gröfsta materialister. Under det insigternas, talangernas och de estetiska njutningarnes massa oupphörligt är i stigande, finner man inom de klasser, som ha en större eller mindre lott deri, ett icke obetydligt antal; som för lösa planer, reflexioner, inbillningar, hugskott och luftslott glömma bort att verkligen lefva, dikta sig in i den ena eller andra situationen, spela komedi med sig sjelfva, smickra sig med föreställningen att de äro skalder, konstnärer, stora misskända genier och först när det är förbi med lifskraften bittert ångra, att det aldrig blifvit något verkligt lif, att deras lefnad är förspild på drömmar och inbillningar, på lögn och sken-väsende. Författaren visar i den första afdelningen af sitt arbete, huru fantasteriet redan i barndomen och på öfvergången till ynglingaåldern gör sig gällande genom en brokig verld åf drömmar och förespeglingar. Det komiska elementet är här det öfvervägande. Den måste helt och hållet vara beröfvad fantasi, hvilken förvisar alla dessa ungdomliga drömmar om framtida ära, napoleonisk verldsherrskarestorhet o. s. v. till dårhuset, och endast anser dem kunna upprinna i en fånes hjerna. I den andra afdelningen träder det episka elementet ännu mera tillbaka, och det psykologiska momentet öfverväger på det hela taget det estetiska. Under det den svagare af de båda fantasterna går förlorad, kämpår den andre en fruktansvärd kamp om herraväldet öfver sig sjelf. Det är mest genom dagboksutdrag som läraren här följer den inre striden, men man behöfver icke frukta att föras för långt in på abstraktionens område och att finna vägen något tröttande; ty fantasteriets dämon framstår i ständigt nya vexlande gestalter. Frågal torde emellertid vara, om icke författaren i några af de vildaste andliga aberrationer, som . han skildrar, kommit utöfver den estetiska gränslinien och in på de patologiska anomaäTernas område; vi vilja icke säga, att det är) osanning och fullkomlig öfverdrift äfven i det vildaste, som här är tecknadt, men det synes oss mera vara föremål för det psykologiskal vetandet än för estetisk behandling, mera höra I till det. medicinskt-psykiatriska studiet än till poesien. Sedan sålunda den rikare begåfvade af fantasterna genomgått åtskilliga utvecklingsfaser, för att omsider — naturligtvis i fantasien —l1: bli ett vidunder af vällust och grymhet samt råkat djupt in på den kroppsliga sjukdomens och sinhesförvirringens område, ser man i den sista afdelningen, huru det lyckas honom att arbeta sig upp utur detta tillstånd och sträfva till ett nytt lif af sanning och verksamhet. Genom en särskilt högromantisk episod har författaren här velat ådagalägga, att patienten är så botad att han, utan att man behöfver frukta för återfall, tål en beröring med det idealistiska och fantastiska. Men slutresultatet torde ändock icke kännas fullt tillfredsställande. Det förefaller nästan !som hade författaren i viss mån kastat ut barnet med badvattnet, och som skulle han icke tillfullo erkänna den poetiska idealitetens rätt. Redan i skildringarne af tidningsväsendet och en demokratisk folkfest, hvilka äfven i så måtto äro oegentliga, att de äro alltför ironiskt hållna för att kunha komma från den naive fantasten Christian, visar sig författaren vara icke så litet blaserad i politiskt hänseende, och det är icke utan att man vid slutet af boken tyeker sig spörja ett inflytande af samma stämning. Hyperidealister bli ofta blaserade och slå om till öfverdrifven realist. Men öfvermättnaden, ledan och tröttheten, som följa på egna. öfverdrifter, -ha intet berättigande att gälla för någonting i sedligt eller estetiskt hänstenide. Otn en person svärmar) i politiskt hänseende och gör sig öfverdrifna förhoppningar otn ett visst partis egenskaper, makt-och betydelse samt, då han inser sitt) misstag, förfaller i fullständig politisk apati, eller om den. som slukat oerhörda massor aft