Aftonbladet – 7 juli 1858, sida 3

rådt henne att försöka verkan at landtluften, icke den på min tors egen villaj hvilken var för skarp för henne, utan en mildäre och iädre torr, Således hade vi hyrt ett litet hus i San Secondo, en af de talrika små dalar, i hvilka den präktiga dalgången Bisagno titbreder sig. Det var ett vackert, enstaka ställe; grönt son en smatagd och stilla som en urskog i Nya Verideii. Huset, som vi bebodde, var icke :stort, men nätt och trefligt; utsigten från fönstren, ehuru inskränkt, var verkligen skön. En vidsträckt äng, lifvad af fredligt betande kreatur med klingande klockor, utbredde sig framför huset; ett bälte al en rik vegetatioh omgaf de tre andra sidorna. Nedanför ängeti slingrade sig floden, hvaröfver låg en träbro at det mest pittoreska utseende. På andra sidan stod en lång all af åldriga cypresser, vid hvars längst bort belägna ända lågo prestgården och den enkla landtkyrkan, med sitt smala torn djerft höjande sig öfver träden, likasom för att uppfånga den uppgående solens första rosenskimmer. . Detta lilla landskaps egendomliga behag låg i dess fullkomligt landtliga karakter. Huset var skyddadt för nordanvinden af Monte Fasce, som reste sig: der, baks: om, och hvars rika vegetation redan började glöda af varma höstteinter. Fantasios boning låg blott på en kort mils afstånd från oss. Se der, på andra sidan om kyrkan, på sluttningen midt emot oss, det hvita huset med gröna jalusier. Från våra fönster urskilja vi det fullkomligt väl emellan träden. Detta är Fantasios Casino. Ganska ofta kom han i daggryningen, för att vandra med oss upp på Monte Fasce, men mycket långsarat, — ty min mor följde med, och vi fruktade att hon skulle bli trött. Vi plägade stanna på en viss höjd, bereda åt henne ett beqvämt säte af mossa och ormbunkar och