Aftonbladet – 7 juli 1858, sida 2

STOCKHOLM den 7 Juli. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent). Paris den 29 Juni. Man finner i närvarande ögonblick i våra tidningar och revyer. en och annan artikel, som. förtjenar uppmärksamhet. Så vill jag t. ex. i afseende på de utländska angelägenheterna anföra en artikel i sista numret af Correspondenten angående Montenegrofrågan. I denna artikel citeras dokumenter, hvilka icke allenast kittla nyfikenheten, utan ock visa hvad man bör tänka om Portens anspråk på suveräniteten öfver nämde land. Se här ett dylikt dokument, som daterar sig från 1799, och hvarigenom Porten skulle hafva formligen erkänt samma oberoende som den nu bestrider. i sultan Selim, emir, solens broder öch månens kusin, himmelens och jordens beherrskare från Östern till Vestern, sultanernas sultan, göre veterligt för våra visirer, paschar och kadis i Bosnien, Herzegowina, Albanien och Macedonien, att. montenegrinerna aldrig varit vårt hofs undersåtare, hvarföre de må väl emottagas vid våra gränser, och vi förvänta, att de å sin sida skola på samma sätt behandla våra undersåtare. I afseende på våra inre angelägenheter har också den artikel en viss märkvärdighet, som i förgår var synlig i Patrie med anledning af de åtgärder, dem den nye inrikesministern vidtagit rörande tidningarne. Af denna artikel få vi veta, att under hr Delangles företrädare periodiska blads försäljning på gatorna varit ett privilegium, förunnadt de konservativa tidningarne, och att sålunda de demokratiska bladen icke fingo tillgodonjuta denna förmin. Vi få äfvenledes veta, att JIndependance Belge, som för någon tid sedan blifvit förbjuden att införas i Frankrike, hädanefter får hit inkomma, tack vare den nye ministern. Allt detta är ganska goda underrättelser, men de förvånade mig icke så mycket som de kommentarier, hvarmed Patrie beledsagade en annan artikel med öfverskrift Om konstitu tionell opposition och opinonen. Jag vill ej tala om de läror, som deruti förkunnas. Dessa kunna innefattas i tvenne punkter, 1:o nemligen, att oppositionen under den kejserliga författningen icke kan ha samma Karakter och samma verkningar som under 1818 och 1830 års kartor; 2:o att under kejserliga författningen det icke är oppositionen, utan opinionen som kontrollerar regeringens verksamhet. Den första punkten är obestridlig. Den andra har Patrie icke bevisat, enär ladet icke ställer frågan, såsom för dess lösning fordrades, i sammanhang med kejserliga författningen, utan med den nu regerande monarkens vishet, upplysning och moderation. Men i politiken är det icke monarkerna, hvilka förgås, utan författningen, hvilken består, som man måste taga i betraktande. Men det är egentligen de betraktelser, hvarmed Patrie kryddat sin artikel, som fästat min uppmärksamhet. Så finner man, att Patrie låtit den hittills rådande omständighetspolitiken ha sin gång, i hopp att den ej skulle räcka länge. Så fmner man, att attentatet af den 14 Januari för en tid afledt regeringen från dess normala riktning, men att denna riktning nödvändigt leder till den af en hög person utlofvade byggnadens fulländning det vill med andra ord säga (ehuru ej Patrie uttalar ordet) till friheten. Jag tror visserligen icke Patrie ha tillträde till konseljen; men om jag frånkänner henne hörseln, tillerkänner jag henne deremot lukten, och hennes ord synas mig beteckna en viss rörelse från kejsarens sida åt bygnadens fulländning. Rykten härom ha redan förut varit å bane. Man har tilloch med berättat, att kejsaren, i tanken på ett liberalare system, tillkallat personer, hvilka han ansåg kunna uppfatta allmänhetens åsigter och önskningar samt meddela honom desamma. Jag hoppas för min del, att denna tanke må bära frukt, och att de vindar, af hvilka kejsaren omgifves, icke må qväfva henne i födseln. Det gifves i fråga om Frankrike vissa, sanningar, som synas mig vara öfver all tvist samt egnade att lemna kejserliga regeringen säkra upplysningar öfver den politik den har att följa. Dessa sanningar äro i min tanke följande: Det finnes ostridigt i Frankrike personer, som ej vilja ha någon kejsareregering, som önska dess fall, likasom det finnes andra personer, till vida större antal som jag tror, hvilka vilja ha en sådan regering, och som önska dess bibehållande, af olika bevekelsegrunder, några för den förtrollning som dess ärofulla ursprung på dem utöfvar, andra för de garantier den synes dem erbjuda ordningens och auktoritetens princip. Men ibland hela denna massa af anhängare till den kejserliga dynastien vågar jag påstå att det icke finnes en enda upplyst man, som anser den ega utsigt till bestånd och kunna rotfästa sig i landet, såframt den ej med sig förenar våra gamla galliska. rättigheter och våra unga franska friheter, det är, för att närmare uppgifva vissa deribland, det behof vi hafva, den rätt vi anse oss ega att med fullkomligt oberoende skrifva och. tala öfver allmänna angelägenheter, att vid valen rösta i full frihet, samt att för våra personer. icke blott verkligen tillgodonjuta fullkomlig säkerhet, med undantag af hvad som faller inom lagliga domstolars område, utan ock att kunna i hvarje ögonblick af vårt offentliga och enskilta lif fullt och fast tro på en sådan säkerhet. Ingen fransk regent, vore han också i likhet med-.sultan Selim sovag ya di RN LD