Aftonbladet – 6 juli 1858, sida 2

Ett dylikt tillstånd af andlig domning afhjelpes icke dermed, att ett par furstar uppträda på den vittra och konstnärliga vädjobanan, äfven om de i stället för lyckliga och I talangfulla dilettanter vore verkliga skaldefurstar. All så kallad uppmuntran, allt meecenatskap, alla höga föredömen bli fruktlösa; så länge man ser bort från de verkliga orsakerna till den andliga stiltjen och stagnationen. Nationen, i grund öfvertygad om omöjligheten af att med våra nuvarande tunga oefterrättliga och redan vid statsförfattningens antagande på förhand utdömda samhällsformer, taga något större och väsentligt steg framåt till utvecklingen af dess nationella krafter, försjunker i ett slags tröstlös apathi vid tanken derpå, att det är en omöjlighet att lagligen genomdrifva någon förändring härutinnan, så länge de båda stånd, som representera en liten privilegierad bråkdel af svenska folket sätta sig deremot och dervid kunna påräkna ett öppet ock direkt eller åtminstone tyst och passivt bistånd och gillande från furstehusets sida. Man är visserligen på några håll färdig att vid den minsta häntydning härpå genast ropa, att det är oförståndigt och förmätet att fordra, det furstehuset skulle lemna sin neutrala ställning och taga parti uti den politiska striden; men det ropet är icke så alldeles uppriktigt; den neutralitet man på det hållet fordrar är endast den skenbara; som länder de privilegierade kasterna och de stockkonservativa till fromma. Ett regenthus, hvars ära, lycka och förhoppningar borde vara oåtskiljaktigt förenade och identiska med det lands, som kallat det till den höga ställning det intager. kan icke ha någon förpligtelse att med likgiltighet se huru nationen fruktlöst bemödar sig att komma ur ett tillstånd, som dömer den till politisk dödsdvala och huru det ena dyrbara årtiondet efter det andra förspilles under fruktlösa ansträngningar och gå förlorade för dess utveckling. Sardinien utgör ett lysande exempel på den betydelse en liten stat kan få, den lyftning en nation kan erhålla derigenom att furste och folk i samdrägt höja framåtskridandets baner och på allvar beträda utvecklingens bana. Den, som tänker på den andliga död ochdomning, som rådde i Sardinien på 1830-talet, och ser det utomordentliga lif, som der nu förspörjes i alla riktningar, på det materiella ej mindre än på de ideella områdena, den, som erinrar sig det tysta och tröstlösa knot, som då grodde hos befolkningen och som endast emellanåt gaf sig luft uti hvarjehanda carbonariupptåg, och nu ser den varma kärlek, hvarmed den rättsinte och trofaste konunz Victor Emanuel omfattas af hela befolkningen, med undantag af en liten liga förbittrade prelater, kan ej nog prisa de välsignelsebringande frukterna af en sansad folkfrihet och af det lyckliga förhållandet; att regent och nation äro genomträngda af samma anda, lifvade af samma önskningar. Intet annat land borde i närvarande stund tjena oss så mycket till föredöme, ty oaktadt det stora afståndet emellan de båda folken i geografiskt och nationelt hänseende, ligger en jemförelse mellan dem i en mängd politiska förhållanden helt nära vid handen. Ännu långt mindre betänkligheter borde vårt regenthus ha mot att sätta sig i spetsen för den nationella rörelsen; ty man har hos oss, med svenskens ganska konservativa lynne och den djuptrotade konungskheten, långt mindre: att befara några öfverdrifter och förvillelser, till hvilka det nyvaknade politiska lifvet skulle kunna leda. Det motstånd och den förbittring, som möjligen kunde förväntas från en del af vår i det hela och så snart den hänvisas på egna krafter maktlösa aristokrati och vår prelatur, som står på en helt och bållet underminerad grund, skulle sjunka ned till ett intet inför den nationella hänförelse, som blefve.en följd deraf, att regent och folk med full enighet och ömsesidigt förtroende beträdde reformens bana. Det synes oss som borde det för unga furstar ligga en långt större lockelse i att en gång kunna spela en rol, som vore i någon mån jemförlig med konung Leopolds af Belgien eller Victor Emannels af Sardinien; än att på något sätt trampa i fotspåren efter konung Fredrik Wilhelm af Preussen eller till och med konung Ludvig af Bayern. Och hålla vi oss till de föredömen, som kunna hemtas från vår egen historia, så torde det vara otvifvelaktigt, att vårt land nu mera behöfver en själsfrände af Gustaf Wasa, som vill sätta sig i spetsen fören ny reformation och dermed följande storartad nationel utveckling, än en ny Carl XII eller Gustaf III, isynnerhet som de nya upplagorna af de sistnämda storheterna till följd af tid och omständigheter, alltid skulle bli upplagor i fickformat och taga sig karrikatyrmässigt ut. Ifyern på samhällets höjder för de vittra och de halfkrigiska bardalekarne kan vara rätt god och berömlig; men vill many att det skall bli verkligt lif inom litteratur och konst, önskar man att nationen verkligen skall med kraft och lust omfatta pligten att värna sig sjelf och sin ära, då bör man vända sin håg och sitt intresse åt det, som i-stort kan lyfta nationalandan. Den bästa lyckönskning vi kunna egna den späda hertigen af Wermland är den, att han måtte erhålla en rent svensk uppfostran, och att hans blick hvarken måtte komma att tiFNS AVG DIN SKRATS BEER. 2å Iden KOSS BE I IN JET. so BENET. PN