Aftonbladet – 3 juli 1858, sida 2

slafvar åt presterna. Folket — de höra messan om morgonen och supa sig fulla om aftonen, och tro ändock att allting står bra till med Gud och deras samvete. Hvad återstår sedan? Ett visst antal unga män, fullproppade med grekiska och romerska historien, entusiastiska, ädelsinnade, det nekar jag icke, men fullkomligt ur stånd att uträtta någonting annat än laga att de sjelfva bli hängda. Frånvaro af dyga, min kära gosse, är liktydig med vanmakt. Mässan är rutten invärtes, det-skall jag säga dig. Antag för ett ögonblick, att du ville göra tabula rasa med det bestående, hvad ville du bygga upp med sådana materialier? En bygnad, som hvilar på murkna syllar, har dålig grund och rasar vid första knuff. Det onda är i sambällets rot. Nå väl:! utbrast jag häftigt, låtom oss angripa det onda vid rotenb Talar du allvarsamt? sade min morbror, uppresande sig oroligt och bitande på naglärna, Tror du att man kan vända om samhället som en pannkaka? Pojken är på vägen direkte till ÖOspedaletio (dårhuset i Genua). Men, morbror, om detär fruktlöst att finna fel på trädets frukt och galenskap att angripa roten, är förbättring icke möjlig, och man har ingenting annat att göra, än knäppa ihop sina händer i misströstan. Det är icke det jag säger. Förbättring kommer af sig sjelf: så vill försynen. I den moraliska verlden så väl som i den fysiska arbeta hemliga krafter, okända för oss, och till och med emot vår vilja. Tack vare denna dolda verksamhet, står det bättre till nu för tiden, än för hundra, eller till och med för femtio år sedan, och femtio år härefter skolen I, som ären unga, se en ytterligare förbättring. Man måste med tålamod fördraga ett närvarande ondt, och ge tiden tillfälle att förrätta sitt arbete, Må hvar och en i sin ringa