Aftonbladet – 3 juli 1858, sida 2

ngen fläck satt på den ädle och allmänt ansedde gamle mannens heder; presidenten för provinsstyrelsen ådagalade sjelf detta derigenom att han efter denna tid tvenne gånger nsatte Riesens namn på jurymannalistan. Men det måste uppfylla hvarje fosterlandsvän med djup grämelse att preussiska myndigter mera lyssnade till ministerns önskninr än till lagen, samt att de förr så aktaingsvärda preussiska regeringskollegierna nedsjunkit till franska prefektur-råds föraktliga ståndpunkt. Det skulle blifva för vidlyftigt att uppräkna de polisförföljelser, för hvilka Neuer Elbinger Anzeiger fortfarande varit utsatt, förföljelser, som uttömde redaktören Borns fysiska krafter fastän de icke försvagade hans moraliska energi, och hvilka, genom den oro och de ansträngningar som dagligen och stundligen föranleddes af en oupphörlig strid med en lika förslagen som våldsam och samvetslös motståndare, i förtid den 13 Febr. 1856 togo lifvet af den redlige och modige mannen. Hvad den oberoende pressen i Ostpreussen hade att utstå under hr v. Westphalens och hans administrativa kreaturs polisvälde är tillräckligt kändt genom de redogörelser som blifvit lemnade för debatterna i preussiska kamrarne i Maj 1853, Mars 1854, Januari och Mars 1855. Neuer Elbinger Anzeiger fortsattes efter Borns frånfälle af tidningens boktryckare Jakob Riesen och hade ända till de sista månaderna af år 1857, således äfven under det nuvarande vikariatet, måst emottaga varningar och hotelser af alla slag utaf Elbings polis, allt under de mest obefogade förevändningar. Det emot den liberala pressen i Elbing iakttagna ovärdiga handlingssättet öfverträffades likväl af hvad som gjordes emot dervarande fria församling. Öfverallt i preusiska staten ville hr v. Westphalen för hvarje pris under trycka de fria församlingarne liksom de fria tidningarne. I Elbing blef ett upprepadt uppbäfvande af de fria församlingarne under åren 1851 och 1852 förklaradt obefogadt, ena gången genom statsadvokatsembetets, den andra gången genom kretsdomstolens, appellationsdomstolens och öfvertribunalets sammanstämmande utslag. En rättegång emot ett antal församlingsmedlemmar, som icke efterkommit en upplösningsbefallning från polisen, slutade den 19 November 1852 med de tilltalades fullständiga frikännande, emedan man icke var skyldig att efterkomma en lagstridig befallning: Man kunde således icke ens på den skenbart lagliga vägen komma till rätta med den fria församlingen i Elbing. Men derigenom lät likväl icke hr v. Westphalen afskräcka sig. Hans underlydande polisdirektorn i Elbing Seltzer påfann, att icke blott inrättandet af en badanstalt, såsom näringsförfattningen föreskrifver, erfordrade polisens tillstånd, utan att äfven hvarje ny innehafvare borde innehafva ett sådant tillstånd. Den fria församlingens föreståndare, hr R. Stelter, egde en sådan inrättning, men intet tillstånd. Polisdirektorn tillslöt nu samtliga badinrättningar i staden såsom icke af polisen medgifna, och då Stelter ansökte om tillstånd, erhöll han i November 1852 den resolution, att ett sådant kunde icke meddelas honom, emedan han, såsom ledamot af den fria evangeliska församlingen, icke var så tillförlitlig, som 50 af näringsförfattningen afsåg. Det är naturligt att regeringen i Danzig och snart derefter äfven inrikesministern bekräftade detta polisbeslut. Då saken 1853 i Maj kom inför kamrarne, vågade ministeören försvara endast sjelfva förfaringssättet, men icke dess motivering. Regeringskommissarien tog sin tillflykt bakom hvarjehanda hårdragna, i samma anda som de: mest fördömliga tendensprocesser hållna beskyllningar mot hr Stelter, hvilka snart visade sig vara helt och hållet ogrundade. Då grep man till ett afskyvärdt medel för att förgylla de omhuldade polistilltagen i Elbing. När Stelterska saken på våren 1855 genom en petition åter kom inför kamrarne, gjorde sig regeringskommissarien Scherer (förut demokratisk medlem af förparlamentet i Frankfurt 1848)till echo af en nedrig anklagelse, enär han inom kommissionen sade, att Stelter i sista instansen blifvit vägrad tillståndet att fortfåra med sin badanstalt, icke just derföre att han tillhörde den fria församlingen, utan, oafsedt att han blifvit dömd för tryckfrihetsförbrytelse, synnerligen derföre att man hade nIedniue att hysa misstanke, det badanstaltens begagnande kunde befordra osedlighet och smittosamma sjukdomar. Denna anklagelse, för hvilken ögonskenligen låg till grund en rapport till ministeriet från polisdirektören i Elbing, var ett fräckt förtal och en skamlös lögn. Läkarne i staden Elbing hade åt sina patienter företrädesvis rekommenderat den Stelterska badinrättningen, och numera geheime-medicinalrådet Housselle i kultusministeriet uti Berlin, som förut varit kretsläkare i Elbing, betygade den 23 Mars 1855 å embetets vägnar: att under hans läkaretid i Elbing, men synnerligen år 1850 och 1853, inga omständigheter kommit till hans kännedom, af hvilka man varit berättigad att sluta, det hr Stelters fordna badanstalt främjade osedlighet och smittosamma sjukdomar, eller att en sådan beskyllning kunde läggas den personliga ledningen till last. Då nu den djupt förorättade, i ärbart lefnadssätt och strängt sedliga tänkesätt af ingen bland sina medborgare öfverträffade mannen i rättmätig förtrytelse fordrade, att den bof, som hade uppfunnit det nedrigaste förtal emot honom, skulle namngifvas eller at vederbörande befordras till laga bestraffning, så förklarade i Mars och April 1855 polisdirektören i Elbing, regeringen i Danzig och hr v, West