Aftonbladet – 3 juli 1858, sida 2

STOCKHOLM dena 38 Juli. Utrikes korrespondens. (Från Aftonbladets korrespondent). Schweiz i slutet af Juni. Det torde måhända förefalla er besynnerligt att er tyske medarbetare skrifver till er från Vierwaldstädtersjöns stränder om Preussen, isynnerhet som man kan ha allt skäl att mellan Rigi och Pilatus, dit behofvet af andlig ochl. kroppslig vederqvickelse under sommarmånaderna drifver invånarne på den ödsliga nordtyska sandslätten, glömma åtminstone det närvarande förlamade och i sjuklig passivitet allt mer och mer förtvinande Preussen och läska blicken med mera uppfriskande föremål. Men helt nyligen har här på schweizisk mark, nem-) ligen i Zärieh, en broschyr utkommit, hvilken i Tyskland och framför allt i Berlin endast i hemlighet försäljes, emedan den ganska klart och oförbehållsamt, om också inom en begränsad ram, belyser ett stycke af den preussiska restaurationshistorien; jag har icke försummat att förskaffa mig broschyren, och då den stöder sig på offentliga handlingar och sannärdigheten af de framdragna: fakta bestyrktes från trovärdigt håll, så torde en analys af denna lilla intressanta skrift, hvilken bär titeln Eine Elbinger Denkschrift zur Charakteristik des gegenwärtigen preussischen Ministeriums und seiner Organe, törhända icke vara ovälkommen. Ehuru skriften endast har afseende på en enda stad i Ostpreussen, förtjenar dock dess innehåll allmän uppmärksamhet redan derföre, att den ännu skarpare karakteriserar den manteuffelska statsförvaltningen än till och med denna ministers bekanta hufvudoch statsaktioner, samt derföre att å andra sidan hela det feodalt byråkratiska system, som alltsedan i November 1850 arbetat på Preussens ruin, ingenstädes så troget återspeglas som i de fanatiskt småsinnade och ofta personligt förhatliga förföljelser, som den preussiska ministåren och hennes organer med genomtänkt och outtröttlig fiendskap riktat mot staden Elbing. Man tror och hoppas. såsom bekant är, att detta system går sitt slut till mötes. Så mycket lämpligare är nu ögonblicket valdt att genom ett sammandrag at de väsentliga uppgifterna i den skrift, hvarom fråga är, för utlandet framställa en bland systemets tyvärr mest fruktbärande kraftyttrinar. Staden Elbings trångmål börjades då efter dagen i Olmitz (den 27 Nov. 1850) det byråkratiska junkerpartiet, genom hr von Westphalens utnämning till inrikesminister och hr von Raumers till kultusminister, den 19 Dec. 1850 kom i besittning af dessa höga och vigtiga regeringssysslor samt påtryckte ministeren Manteuffel sin prägel. I spetsen för staden Elbings styrelse stodo två liberala män, ordföranden i kommunalrådet Jakob Riesen och öfverborgmästaren Philipps. Hr Riesen hade redan år 1831 på provincial-landtdagen i Königsberg till konungen ingifvit en petition om beviljande af en konstitution. År 1837 offentliggjorde han dåvarande ministern von Rochows historiskt ryktbara eller beryktade bref, som riktade den politiska psykologien med begreppet inskränkt undersåteförstånd. Hvad Philipps beträffar, så hade han presiderat i 1848 års nationalförsamling och mottogs efter densammas upplösning i November samma år af den stora majoriteten bland kommunalrådets medlemmar i Elbing med öppet uttalande af dess fortfarande högaktning. Uti 1849 års andra kammare, hvilken sedermera upplöstes, handlade Philipps efter samma grundsatser som i nationalförsamlingen. Och sådana män voro hedrade i Elbing, ja de ledde stadens angelägenheter; detta var Kreuzzeitungspartiet en nageli ögat, och Elbing borde få umgälla det. På verktyg och bundsförvandter var ej någon brist för partiet, som, i förening med de under förgångna tider hvarken för pligtkänsla eller ens för medborgerlig ärlighet utmärkte embetsmännen, företog sig att hejdlöst förtrycka den misshagliga pressen och misshagliga föreningar, att förfölja alla såsom demokrater misstänkta personer samt att lägga stadens styrelse i händerna på det parti, som genom en den oerhördaste förvrängning af ord fått benämningen det konservativa. Alltifrån år 1846 fanns i Elbing en utaf de smutsigaste personliga bevekelsegrunder ledd angifvareliga, som sedan år 1848 blifvit allt talrikare, och till hvilken hvar och en, som ville anses, för vän till regeringen eller patriot, ovilkorligen måste sälla sig. Att börja med gälde det nu att för hvad pris som helst undertrycka den af Julius Born redigerade och af hans svärfader Jakob Riesen tryckta Neuer Elbinger Anzeiger, den enda oppositionstidningen i denna del af Ostpreussen. Förvatt nå detta mål, begagnade man sig framför allt af den bekanta jesuitiska tolkningen af tryckfrihetslagen, enligt hvilken hvarje -boktryckare kunde beröfvas rättigheten att bedrifva sitt yrke, om hanicke egde den oförvitlighet, som förutsattes vid rättighetens beviljande, men såsom bevis på bristande oförvitlighet ansågs åter helt enkelt den omständigheten, att en person tryckte eller utgaf ett i inrikesministerns tanke xregeringsfientligt blad. På grund af denna sofistiskt oärliga tolkning af lagen beröfvade Danzigerstyrelsen hr Riesen boktryckareprivilegiet samt föregaf såsom skäl dertill, att han genom tryckningen af ett regeringsfientligt blad bevisat, att han ej egde den renhet i karakteren, de rättsinnade tänkesätt och följaktligen icke heller den: oförvitlighet,, som man vid beviljandet af boktryckerirättigheten förutsatte hos honom. Derigenom var