Aftonbladet – 2 juli 1858, sida 3

de olika former ett ensamt ord antar, under det att det fullständigt deklineras eller konjugeras. I Sanskrit hade substantivet först och främst den allmänna grundformen: themat, hvilken form det alltid () antog i början af sammansatta ord, och som Sanskrit hade en nästan obegränsad förmåga af sammansättningar, så förekommer denna form oftare än någon annan kasus (Vergl. Gramm. 2:dra uppl. 1:sta B. s. 242). — Det hade vidare trenne numeri: singularis, dualis och pluralis. Det hade åtta kasus i hvarje numerus, neml. utom de sex vanliga latinska: nom., gen., dat., accus., vok., abl., äfven en kasus lokativus och en instrumentalis. — Sanskriten skulle således egentligen deklinera hvarje substantiv genom 24 olika ändelser, och urspråket gjorde förmodligen så. Men redan Sanskriten var inne på förenklingsbanan! Derför var den ej failt konseqvent, utan slog ihop om samma ändelse 2 ä 3 kasus. Dualen får t. ex. aldrig mera än 3 olika ändelser, och äfven i pluralen sammanfaller alltid några kasus, och för neutrerna äfven i singularen. -— Äfven för de fullständigast böjda subst., maskulin-stammar på ec, får derföre Sanskrit endast sjutton (8 i sing., 3 i dualis och-6 i plur.) olika böjningsändelser — hvilket dock är vackert nog! — Redan i det annars nära nog lika ålderdomliga Send-språket, Zoroasters språk, börjar dualen att vackla, dock mindre vid substantiverna än vid verberna. I de, i förhållande till Sanskrit, sednare Indiska språkena Pali och Prakrit är dualen försvunnen, och för all slags flerhet brukas endast pluralen. Äfven de olika gestalter, i hvilka de öfriga asiatiska afkomlingarna af urspråket uppträdt, har varit en rastlös fortsättning at förenklingsrörelsen, så att redan det gamla Pehlvi-språket af Bopp (sid. X 1:sta röretalet) kallas ,die flexionsarme. Sidan IX uttalar han sig ännu fullständigare om både Pehlvispråkets, och äfven nypersiskans beskaffenhet af att vara jemförelsevis böjnings-arma språk (se äfven sid. IX -Föret. till 4:de afd. 1sta uppl). — Om Armeniskan säger Bopp (sid. XVII, att den gamla eller lärda armeniskan hör till de idiomer, som fullständigast bibehållit urformerna. Likväl tillägger han, att det förlorat förmågan att skilja ordenas kön, och att det behandlar alla ord som masliliner. Det har äfven bortlagt dualen. Det Har i singul. 6 kasus och i plur. 3 d;to. Den kasus, som saknas i pluralen, är genitiven. — Bopp talar äfven om det nu brukade vanliga språket och antyder, att det bortlagt ännu fiera ändelser. — Jag öfvergår nu till Europa. I den gamla Grekis skam sönderfaller substantivernas böjning i 3:ne deklinationer; men inom hvarje sådan deklination förefinns flera vexlingar i paradigmat, allt efter ordets kön, efter dess nominativ o. s. v. 0. s. v. — Ablativen?är borta, nominativen och vokativen vanligen lika; äfven andra Kasus sammanfalier understundom. Numeri är tre: singul., plur. och dualis. — Dualen har dock endast två ändelser, neml. en för nom., accus., och vok., och en för genit. och dat. -—— man ser att den packar in! Substantivet framställer sig i följe af dessa förhållanden när det deklineras vanligast med 10 å 11 sndelser (Kähner, utg. på Sr. af Liffman). Latinet hat visserligen 5 deklinationer; men, inom dessa, endagt obetydliga vexlingar,jemfördt med Grekiskan. Det hår redan befriat sig från dualen, och har blott två numeri; singul, och plural. Inom hvarje af dessä har det dock 6 kasns, och substantiver skulle således gå genom 12 olika ändelser vid deklinerandet; men som alltid en eller annan ändelse återkommer flera gånger, så antar substantivet i verkligheten i allmänhet 8 till blott 6 olika ändelser under deklinerandet. (G. R. Rabe, 2:dra uppl.) Af Latinets afkomlingar har 1:o i den nyare Italienskan substantivet inga kasualändelser, utan endast en ändelse för singularis. och er för plaralis. Stundom är doek singul. och plur. lika, t. ex. för alla på — i och — ie (Vergani 14:de uppl., sid. 37). Således två ändelser, å t. o. m. blott en sådan. 2:0 i Spanskar, för de aldra flesta substantiver, en ändelse för sing., och en för plur.; men för en mindre del är sing. och plur. lika (Martinez 15:de uppl. sid. 19). Således 2 ändelser å blott I sådan. 3:0 i Fransyskan är pluralens ändelse för de flesta ord, i de flesta ordställningar, endast grofisk, d. v, 8. blott för ögat, ej för örat fun homme, der hommes.) Substantivet har der således för ögat 2; men för örat i allmänhetblott 1ändelse. utom då plural-ändelsen bindes med det följande rdet (Olde 6;te uppl, sid. 17 och 356). I Möso-Götiskan, som talades af Götherna vid nedre Donau omkring år 300 efter Chr. f., och som är det ilderdomligaste kända språk af den Germaniska gre1en, erkändes för substantivet först och främst, på Sanskrit-sätt, dess abstrakta grundform eller thema Derefter deklinerades det genom två numeri: singul. ch plur. och 5 kasus i hvarje numerus; men som okativen altid sammanfaller med. någon annan kaus, och som stundom äfven andra sammanträffanlen, om samma form, eger rum, så är det antal lika ändelser, som ett fullständigt deklineradt subtantiv geumlöper allmännast 8 å 7, och för starkt weutrer endast 5. Deklinationerna är hbufvudsakliger ; starka (2 andra starka kan räknas; men omfattar lott få Ord) och en svag; men inom dem är paraligmat mer eller mindre olika för olika genera. (Upptröm, Götisk ordböjningslära), I den nyare Tyskan räknas 4 kasus nom., gen., lat., ace. — Samma form återkommer dock, under leklinerandet, flera eller färre gånger, och för en lel substantiver är t, o. m. hela både singul. och lur. lika, med undantag af nomin. sing., som, likom i Svenskan, kan ändas på allehanda sätt. Subtantivet genomgår derföre vid deklinerandet genom åda numeri, i Tyskan, från ä, 4, 3 till endast 2 lika ändelser, Härtill kommer vokalförändring i öregående stafvelse för en del t. ex. Bach, Bäcke Theoretisch praktische deutsche Schulgrammatik von ):r J. C. A. Heyse. 15:de uppl). Sid. 15iinledningen, i nmärkningen om de grammatiska formernäs histoiska utveckling, omnämner Heyse dessas aftagande ntal. Han räknar de olika ändelsernas antal inom ela deklinations-systemet — ej, såsom jag ansett ara riktigare, för ett ord fullständigt deklineradt — ch kommer dervid till det resultat att substantiernas deklinationer tillsammans hade i mösogötiskan 0 st., i gamla högtyskan 25 st., och i nya högtyskan ndast 8 st. olika. böjningsändelser. — Naturligtvis ackar han djupt öfver detta förfall, fastän han nyss örut talat om: vunsere herrliche Sprache (Ny-Tyskan) fvensom om hur: genom allt detta (språkliga och tterära utvecklingen från Opita till Klopstock) måe det tyska språket vinna lika så mycket i renhet, ktighet och bestämdhet, i ordfogringen, som i uttryckets kedom, yppigket och klang, samt korthet ock styrka. — jär man erkänner att man vunnit i sordfogningens estämdhet och riktighet och i suttryckets rikedom, lang, korthet och styrka, så är det eget nog, att an ej faller på den iden, att den der beklagliga rlusten af former, hvilken. sorgliga förlust ej hinrät all denna vinst, måhända icke är någon förlust, an i stället en vinst! I Engelskan har Substantivet e gemensam ändelse emligen — s för genitiv. singul. och för hela plur.